Mobbad av språket

Ibland känner man sig som en idiot.

Sofia Stenströms text i Venus Vanish (W&W) antyder precis som titeln och den försvunna punkten över i:t på omslaget, en historia om försvunnen kärlek. Här finns något outtalat och det är också ett av problemen: Kan man skriva om det försvunna med ett försvunnet, nästan ödelagt språk? Kan så små fragment tala till läsaren?

Ja, stundtals fungerar det. Speciellt när fragmenten blir minneskrokar till barndomen, som dofter: "naturen sveps in i en omutlig stränghet / sveps in i lukter / smör och sköljmedel" eller nonsens som: "ytte ... // pytte ... pytte ... /// yttepyttepytte" - eller lekar: "benen går isär som stickor över ett spelbord / ett spel med pinnar // jag får flytta en enda sticka."

Vissa rader står ut likt aforismer: "det nödvändiga att misstänkliggöra varje form av början och slut" eller "det krävs en stor mimisk begåvning för att kvarhålla rösten sedan den slocknat".

Men resten är tomhet, tyvärr. Jag blir insläppt och utestängd gång på gång. Känner mig mobbad av språket, på ett sätt jag inte gjort sedan jag var barn. Jag sitter åter vid de vuxnas bord, lyssnar men förstår ingenting.

Ibland känner man sig som en idiot.