Castro och de mänskliga rättigheterna

  EU:s ledare kastar sten i glashus. Det var budskapet när Fidel Castro i helgen angrep dubbelmoralen i att å ena sidan kräva bättre respekt för mänskliga rättigheter på Kuba och å andra sidan anta en ny lag för att lättare sparka ut oönskade invandrare – det så kallade återvändandedirektivet.

Han är inte ensam. ”Direktivet kränker de mest grundläggande mänskliga rättigheterna”, anser Bolivias president Evo Morales. Venezuelas Hugo Chávez hotar att vägra sälja olja till dem som använder den nya lagen.

Castros harkling är förstås delvis ett sätt att komma undan kritik mot den kubanska statens egna brott. För även om de värsta övergreppen på ön antagligen äger rum på Guantánamo, så har Kuba cirka 75 samvetsfångar (Amnesty 2007). Hot och trakasserier mot oppositionella, journalister och homosexuella är vanligt, medierna är statskontrollerade och föreningsfriheten beskuren.

  Men Castro har också rätt: det direktiv som nu både EU:s ministerråd och EU-parlamentet ställt sig bakom är en grotesk inskränkning av asylrätten och innebär en djupt inhuman behandling av migranter. Unionens papperslösa, inklusive barn, ska nu kunna spärras in i upp till 18 månader i väntan på utvisning. Deras enda ”brott” är att ha vistats i fel land. Så kriminaliseras själva invandrandet och vi får ett slags ”etniska fängelser”, som ledamoten av Europaparlamentet Giusto Catania kallar dem. Dessutom utfärdas ett femårigt inreseförbud, viket betyder att de papperslösa som en gång deporterats hindras att söka asyl igen även om situationen i hemlandet skulle förvärras. Den som olovligen korsar den koloniala klyftan från Syd till Nord ska straffas och världsordningen upprätthållas, också till priset av att barnkonventionen och flyktingkonventionen körs över.

  Den svenska regeringen, liksom borgerligheten i EU-parlamentet, stödjer direktivet. Mänskliga rättigheter, sa Bill. Viktigt, sa Bull. Bara inte just här.