MEDIEKROCK

   På webbsajten http://www.fictionalley.org fanns 2004 hela 60000 berättelser om Harry Potter. Hur många det finns i dag vågar jag knappt tänka på. De författas av fans som vill bidra till berättelsen om den lille trollkarlen. Motiven varierar – några spinner vidare på öppna trådar i böckerna, andra tillför erotiska moment. En del författare skriver till och med in sig själva i fantasivärlden. Visst låter det som ett harmlöst deltagande? Men för Warner Bros., som äger varumärket Harry Potter, innebär berättelserna ett intrång i upphovsrätten och den intellektuella egendomen.

I sin bok Konvergenskulturen tar Henry Jenkins med oss på en gladlynt och från pretentioner befriad vandring i det nya medielandskap där gränsen mellan passivt mottagande och deltagande i mediebudskapen är på väg att luckras upp. Exempelvis utspelar sig inte handlingen i Matrix endast i filmerna, utan också i dataspel och seriestrippar. Genom webbaserad eller interaktiv media kan de som tidigare satt hemma och läste romaner nu i stället hitta gemenskaper där fans tillsammans kan skriva alternativa slut eller liknande. Eller varför inte filma en egen version av Alien som läggs upp på YouTube?

   Men deltagarkulturen är alltså inte problemfri. För produktionsbolagen gäller det att hitta den perfekta balansen i deltagandet. Å ena sidan kan ett alltför intensivt deltagande leda till juridiska tvister där det som till en början var menat som en juste hyllning till Harry Potter blev ett brott mot upphovsrätten. Men ett för ivrigt åberopande av denna kan också skrämma bort fansen. Å andra sidan kan bolagen genom franchise (uthyrning av varumärke) tjäna enorma pengar på deltagandet. De kan också sponsra tillställningar och mäta när deltagarna förblir lojala och när de droppar av. Efter detta utformar företagen kommande marknadsstrategier.

   Så här långt är det inga konstigheter – i vår kärlek till social eller estetisk kommunikation kan konvergens mellan gamla och nya medier uppstå. Ibland ligger det i marknadens intresse, ibland inte. Men jag blir ändå en aning misstänksam – förutom det faktum att tekniken är mer sofistikerad idag, så skiljer väl sig inte detta nämnvärt från den spridning av replikor och karikatyrer som kolportörer utförde under 1800-talet?

Och berättelser över mediegränserna har väl alltid förekommit? Nike finns ju både på Louvren och i Gunnar Ekelöfs dikt Samothrake (”O taktfast, taktfast”). Schubert tonsatte Ossians sånger. Och de 1800-talsromaner som publicerades som följetänger avvek säkert från ursprungsidén efter läsarnas protester.

Men visst, fenomenet är mer utspritt i dag. Antagligen sysslar någon av dina inte alltför avlägset bekanta med fan fiction, eller åtminstone deras barn. Men betyder det nödvändigtvis att det finns en kvalitativ skillnad? För att visa på en sådan skillnad mellan dagens deltagarkultur och den som föregick internets glansdagar behöver Jenkins ytterligare ett begrepp: kollektiv intelligens.

   Genom den lekfullhet med vilken deltagarna nu tar sig an marknadens varor uppstår en ny form av problemlösning. Till skillnad från skolan där alla barn löser problemen samtidigt, men avskilda från varandra, är denna problemlösning kollektiv och tillfällig (tänk på Wikipedia, specialiserade chatforum eller fan fiction-grupper).

När denna generation – som genom lek lärt sig novisens kollektiva information management – går från populärkulturens lekrum in i det politiska livet är den alltså utrustad med nya färdigheter. Med hjälp av dem kommer de att kunna sondera informationsterrängen och omfördela dess kunskaper. Det kommer inte längre att vara tal om några få sändare som skickar information till en mängd mottagare, utan snarare om nätverk där alla sänder och mottar information samtidigt. I leken med interaktiv media och populärkultur ser Jenkins alltså fröet till ett politiskt kollektiv gro.

    Jenkins konvergenskultur är en symbiotisk dragkamp mellan gräsrotsrörelser och produktionsbolag. Men det är den senare av kombattanterna som skriver spelreglerna. För hur många gränser konvergenskulturen än luckrar upp, så måste ju produktionsbolagen producera innan någon kan modifiera. Du får inte en ny moped bara för att du trimmar din gamla Puch. Det kanske är nödvändigt att ställa Jenkins politiska löfte på huvudet?

Som Jenkins själv påpekar är gräsrotsrörelserna ofta kortlivade. De upplöses i regel när de uppnått sina mål. Gott så, då kan vi kanske slippa fastna i invanda, ideologiska föreställningar. Men om inhämtandet av kunskap är bundet till stundens behov, vad är det då som säger att den som till en början efterfrågade informationen kommer att stanna kvar i gemenskapen och ställa sin kunskap till förfogande? Är inte han eller hon kapitalismens individ par excellence, redan på jakt efter nästa tillfredställelse? Kan den utopi Jenkins ser i den kollektiva intelligensen bli något annat än slumpens sammanslutning?

   Jo, visst kan den det. Och det är väl det som är det fantastiska med webbmediernas i princip obegränsade kapacitet för att lagra information och kunskap. Användarna kommer och går, men kunskapen består. Men ska Jenkins övertyga mig om att konsten att navigera i denna samling kommer att leda till broder- och systerskap i sociala och politiska frågor och inte till nya strategier i exempelvis online-poker eller börsspekulationer – ja, då ber jag att mellan hans teoretiska utopier och studieobjekt få se en tydligare konvergens.