All bra kultur är queer

  Att årets Europride i Stockholm gav mer plats åt teater, litteratur och konst var verkligen rätt tänkt. En grupp utan egna kulturella uttryck riskerar att utarmas och jag vågar säga att det ser halvdant ut för hbt-Sverige. Just för att assimileringen går framåt är behovet av nya berättelser och bilder som skildrar våra erfarenheter och vår identitet skriande.

Bögar och flator har traditionellt haft ett nära och invecklat förhållande till masskulturen och ofta var det genom den som homokulturen uppstod. Eftersom det fanns så få skildringar av homosexuella att tillgå var man ofta tvungen att tolka om berättelserna som gavs. Särskilt bögar har varit experter på att omfamna och omformulera populärkulturellt allmängods och gamla Hollywoodfilmer. Att se allvar och djup i det som den finkulturella smaken såg ner på kan nästan sägas vara kärnan i den gamla skolans bögkultur.

  I dag finns inte mycket av den traditionen kvar. Visst är de stora scenerna under Pride, gaytidningarna och de flesta schlagerdansgolv runt om i landet överfulla av den mer urvattnade och kommersiella sortens popkultur, men det är svårt att se vad den egna omtolkningen av den skulle innebära. Snarare är bögar och flator lika passiva konsumenter som alla andra i dag. Det saknas kulturella uttryck som ger djup och perspektiv åt våra erfarenheter. Låter vi masskulturens underhållningsbild vara den enda som finns att tillgå kommer vi att leva torftigt. Just nu är den ofta den enda bilden som en ung bög eller flata möter. Bara genom att skapa en egen kultur kan den bilden nyanseras. Det behövs ett inifrånperspektiv. God kultur kan tala till alla, brukar man säga. Och så är det. Men det som verkligen brukar beröra på ett allmänmänskligt plan är det som vågar vara specifikt och personligt.

  Just därför var årets Europride ett så viktigt steg framåt. Pride ska ju vara en intern plattform framförallt. Ett ställe där våra perspektiv står i centrum. Festivalen har berikats med en filmfestival, satsat på teaterföreställningar och en författarscen. Till skillnad från Göteborg där den motsvarande festivalen HBT-GBG i sin kärna är ett samarbete mellan stadens kulturinstitutioner, har Pride i Stockholm tidigare haft ett mycket sämre genomslag på stadens museer och teatrar.

Det förändrades i år. Men den egna kulturen verkar fortfarande inte riktigt räcka till. Den frodades och visade sin styrka på ett kultur- och politikinriktat Pride House på Kulturhuset och på mindre scener i utkanten av Prideområdet på Södermalm, men i kärnan av festivalen dominerar fortfarande de heterosexuella underhållarna. Är det för att arrangörerna inte litar på de egna artisterna genomslagningskraft? Eller speglar det bara vår egen och samhällets inställning till hbt-kultur i stort? Jag tror på det senare.

  Det handlar inte om att sätta någon i ett fack – ingen författare eller konstnär ska behöva få en endimensionell etikett – men samtidigt måste vi hitta bättre sätt att lyfta fram de nya och avvikande berättelserna både under Pride och i kulturlivet i stort. I någon bemärkelse är nämligen all riktigt intressant kultur queer – det vill säga normbrytande, ifrågasättande och omvälvande. Den skapas inte utifrån en normativ mittpunkt, vilket den kommersiella masskultur som bögar, flator och transpersoner matas med gör.

Det behövs ett nytänkande och en kulturpolitik som lyfter fram våra historier. Jag tror inte att marknadskrafterna löser det själva. Lika lite som de skapar en varierad och fördjupad kultur i samhället i stort.