USA:s svek mot judarna

I maj 1939 lägger "St. Louis" ut från kajen i Hamburg med Kuba som destination. Ombord befinner sig 937 passagerare - tyska judar på flykt undan naziregimen. Men då de anländer till Havanna visar sig deras visa vara "ogiltiga" och de hindras gå i land till skillnad från de 23 icke-judiska passagerarna ombord. Också i Miami avvisas flyktingarna och St. Louis måste återvända till Europa. Bland passagerarna är Ilse Marcus från Breslau. Hon kan inte fatta att "den amerikanske presidenten skickar oss till helvetet". I juni anlöper St. Louis Antwerpen. Ett år senare ockuperar de tyska trupperna Belgien och deportationerna till koncentrationslägren tar sin början. Ilse Marcus är en av de få på St.Louis passagerarlista som överlever dödslägren.

Hur hoppet vänds i förtvivlan för passagerarna på St. Louis berättar den tyska forskaren Eva Schweitzer i sin avslöjande bok Amerika und der Holocaust. Die verschwiegene Geschichte.

Här får vi veta att antalet europeiska judar som beviljades inresa i USA 1933-45 var betydligt färre än vad som brukar hävdas - inte ens 200000. Landets restriktiva flyktingpolitik sedan 1924 tillämpades även mot de europeiska judarna trots att tiotusentals av dem transfererat stora summor pengar till amerikanska bankkonton för att visa att de inte behövde ligga landet till last. Men då de själva skulle resa över "kom ofta något i vägen" och i stället för i New York hamnade de i gaskamrarna i Auschwitz.

En orsak var att State Department anvisat visaavdelningarna att fördröja inresepappren. Under denna period togs inte en enda flykting från Ungern emot, trots vetskapen om att deportationstågen rullade mot Auschwitz. Däremot beslagtog USA de herrelösa bankkontona och det så kallade "guldtåget" från Budapest efter kriget - 52 vagnar med de ungerska judarnas tillhörigheter värda flera miljarder dollar. Inget av detta har återlämnats. De ungerska judar som kom till USA efter 1945 kräver nu en ersättning på 2 miljarder dollar.

Eva Schweitzer är filosofie doktor i amerikanska studier och bosatt i New York. Hennes bok är den första övergripande sammanställningen av samröret mellan USA och naziregimen. Hittills har forskningen begränsats till kollaborationens enskilda aspekter, vilket också beror på att de enorma arkiven om USA och Hitlertyskland inte började öppnas förrän 1998. Själv har Schweitzer haft tillgång till National Archives, Library of Congress och Columbia University Library och till forskningsrapporter, till exempel den första utvärderingen av det hittills hemliga materialet (U.S. Intelligence and the Nazis) av en statlig historiekommission 2004. Likt Frankrike, Holland, Danmark, Sverige och Schweiz avslöjas nu att också Amerika spelade en allt annat än lovvärd roll innan och under krigsåren. Men sanningen är inte gärna sedd i de stora medierna och det är tabu att kritisera president Roosevelt.

Frågan är varför inte tillräckligt gjordes för att rädda de europeiska judarna. Ty källorna visar att USA kände till naziregimens Förintelse-planer redan i början av 1942. Slutsatserna vi kan dra av Schweitzers informationsrika bok är att minst fyra orsaker låg till grund för denna likgiltighet: de tysk-amerikanska handelsförbindelserna, antisemitism hos ledande personligheter, svaghet för den fascistiska ideologin och opportunistiska medier.

Så exempelvis hade Hitler inte kommit till makten utan hjälp av Wall Street. 250 stora amerikanska företag hade investerat i Tyskland och stabiliserat den tyska ekonomin. Inte ens efter USA:s inträde i kriget avbröts alla affärsförbindelser. Bankiren Prescott Bush till exempel, den nuvarande presidentens farfar, delägare i ett kolverk nära Auschwitz och affärspartner med stålbaronen Friedrich Flick och Thyssen tillhörde ett konsortium som underhöll den tysk-amerikanska relationen via en bank i Schweiz. Likaså hade Rockefellers Standard Oil intima förbindelser med IG Farben som gjorde Zyklon B för Auschwitz. Såväl Standard Oil som Texaco levererade olja till Nazityskland på omvägar fram till 1944. En annan storleverantör var ITT som utvecklade teknik för invasionen i Normandie och för tyska överkommandot - parallellt! 1943 upptäckte FBI att Hitler telefonerade med hjälp av ITT och att de törstiga tyska soldaterna i ökenkriget gärna drack Coca-cola.

En annan stor leverantör var Ford, som ställde lastbilar och diverse råvaror (bland annat gummi) till Wehrmachts förfogande 1939-40. Då Hitler fyllde 50 år 1939 fick han 50000 dollar i födelsedagspresent av Henry Ford. 1943 slöt Ford ett hemligt kontrakt med Hitler om att bygga turbinmotorn till V2-raketerna som senare riktades mot Storbritannien. 1945 gav amerikanska armén en intern jurist uppdraget att undersöka Fords verksamhet. Han berättade om de amerikanska soldaternas vrede då de upptäckte den stora andelen Ford-bilar i Wehrmacht. Likaså stöddes Hitler-regimen av General Motors dotterfirma Opel, som konstruerade delar till Hitlers Messerschmitt ME 262, det första jetdrivna stridsplanet, 160 km /tim snabbare än amerikanarnas P-510 Mustang. Detta skedde med fullaste samtycke från Detroit. För de amerikanska storkapitalisterna stod profiten i centrum och man ville inte bli störd av kriget. Mottot var "business as usual", även om det innebar att man profiterade på Förintelsen. Efter kriget ersattes ITT, Ford och GM med över 50 miljoner dollar för bombskador på sina tyska dotterföretag. Pengarna kom ur War Claims Fund; en del av fonden utgjordes av de europeiska judarnas herrelösa konton.

Den starka antisemitismen hos ledande personer var ännu en orsak till försummelsen att rädda judarna. Med sin bestseller The International Jew hade Henry Ford inspirerat Hitler till Mein Kampf samtidigt som han levererade förlagan till Goebbels propagandafilm Den evige juden. En annan antisemit var Joseph Kennedy, ambassadör i Storbritannien. Så sent som 1940 inledde han förhandlingar med naziregimens finansministerium om beviljandet av ett amerikanskt guldlån. Då den brittiska pressen fick nys om saken förhindrade Roosevelt transaktionen. Atlantflygaren och hjälten Charles Lindbergh var ännu en antisemit som vid varje officiellt framträdande hetsade mot judarna.

Dessutom utövade Hitler och fascismen en stark dragningskraft på många amerikaner. Bland ett flertal fascistoida sammanslutningar som var emot USA:s inträde i kriget var America First Committee som grundats 1940. Bland medlemmar och sympatisörer fanns Ford, Kennedy, Lindbergh, John Foster Dulles, större delen av storföretagarna och filmskådespelaren Errol Flynn som spionerade för Tyskland. Som kolumnister i tidningskungen Randolph Hearsts Cosmopolitan kunde Hitler, Göring och Mussolini själva sprida det fascistiska budskapet under 1930-talets första hälft. Den dåvarande amerikanske ambassadören i Berlin, William Dodd, historieprofessor från Chicago, varnade till och med för en fascistisk statskupp i USA. 1937 gjorde han ett uttalande: "En klick amerikanska storindustrialister är vilt beslutna att ersätta vår demokratiska stat med en fascistisk. I Berlin hade jag många tillfällen att se hur nära våra ledande familjer står naziregimen."

Medias opportunistiska agerande bidrog till att dölja för allmänheten vad som skedde med judarna i Europa. Bevakningen i den tongivande New York Times inskränkte sig till små notiser inne i tidningarna. En sammanställning av nyhetsbevakningen där visar att man numera skriver lika mycket om judeförföljelsen och Förintelsen under ett år som under hela perioden 1933-45.