Varför städar inte Bajen upp?

Jag älskar Hammarby. Jag vet, det är lite patetiskt. Jag är kvinna, akademiker och kulturjournalist. Då vet man inte mycket om fotboll. Dessutom är jag född i Västerås och bor i Uppsala, så visst, jag förstår om folk inte tycker att jag gills som ett äkta Bajenfan. Men jag ärvde laget av min pappa för trettio år sedan och jag har gett det i arv till min dotter. Vi går på match så ofta vi kan.

Som i torsdags. Då var vi på derbyt på Råsunda. Som vanligt stod vi i klacken bland män som kastade bananer på Djurgårdens spelare. Bananerna var till försäljning utanför Kvarnen, strax före match.

"Bajen har alltid kastat bananer på Djurgårn"", som killen framför mig i klacken sa när jag milt protesterade.

Jag vet. Jag kan hela historien om hur Djurgården en gång hade en målvakt som var helt klädd i gult. Banangult + apberget på Skansen som ligger på Djurgården. Visst faller bitarna - bananerna - på plats. Och en gång var det kanske en extra poäng att just Söder chikanerade den fina överklassen genom att ta ner dem till primatstadiet. På samma sätt som när man skanderar "Rika föräldrar - dålig hygien!"

Men det blir något annat när den som får bananregnet över sig heter Pa Dembo Tourray och är svart. Han tar upp frukten och försöker godmodigt le upp mot oss i Bajens klack. Malcolm X skulle föraktfullt ha sagt att han blev en "Onkel Tomare" - en glad neger som behagar de vita genom att vara just en glad neger. Men va fan skulle han göra? Som fotbollssupporter förväntas man vara på ett särskilt sätt. Det förväntas man även som svart.

En manifestation vilar ofta mot gamla traditioner men skapas också i situationen. Förutsättningarna ritas ständigt om. Det är inte samma sak att kasta bananer på en svart spelare som på en vit, oavsett om båda står i Djurgårdens fula matchställ. Särkilt inte om man samtidigt gör uggh uggh-ljud. Vad som en gång inte hade något med rasism att göra kan tolkas som rasism idag, eftersom budskapet ristas i ett nu som inte självklart låter sig ta hänsyn till historien. Ibland finns det faktiskt anledning att skita i traditionerna.

Killen som just nästan övertygat mig om att han nog trots allt "inte är rasist", skriker "pizzabagare" och "tattare" när Agbar Barsom försöker filma sig till en frispark. "Man skriker sånt på fotboll, det betyder ingenting", som det brukar heta - när det gäller sport ursäktas allt. Men Bajen fans har en ordförande som säljer hakkors i sin supporterbutik i Gamla stan, och som har heilat på bortamatch. Inte heller jag gillar att invandrare säljer biljetter utanför arenan till överpris, men jag tycker inte att man "ska skicka Lasermannen på dem", som en supporter skrek.

Jag är för yttrande- och åsiktsfrihet, jag är emot att man skall förbjuda rasistiska organisationer. Men ändå tänker jag "Ut med packet!" Varför städar inte Bajen upp, som påstår sig ha nån slags gloria av goda ideal?

Men sen strutar Björn Runström och så ligger vi allihop i en hög och pussas och kramas under röken av de bengaliska eldarna och precis då älskar jag alla i hela världen.

Det finns ingen logik i varken fördomar eller kärleken till ett lag. Och det var killen som kastat bananer som fick oss att överrösta Nationalsången med vår egen sång. Vi sjöng av passion till ett lag där en av stjärnorna råkar vara svart och där många av spelarna har svartskalleklingande namn.

"Jag kommer att skriva om dig", sa jag.

"Visst, för fan", svarar han glatt, "du jobbar ju på kulturen. Du vet, sånt läser ju ändå inte ett riktigt fotbollsfan."