Den fantastiska platsen

  ”Vi skall just till att kliva av kartan.” Det är den nionde juni 1921 och orden skrivs av George Leigh Mallory, medlem av den brittiska Everestexpeditionen. De har slagit läger på berget, vid kanten av den kända världen; den okända reser sig ovanför dem.

Tre år senare är Mallory försvunnen på samma berg, i sjuttiofem år förlorad, därefter återfunnen stelnad och marmorvit, liggande framstupa på bergssidan med händerna greppande stenarna. (Bergsklättraren Conrad Ankers blick fångas av något vitt; en ovanlig vit färg, inte den bländande vita hos snö som reflekterar solen, inte heller det vita hos de stycken av kvartsit och kalcit som här går i dagen; färgen är matt och tycks absorbera ljus.)

Mallory är en av många fallna och försvunna i utforskandet av kartans vita fläckar, av den kända världens och de egna gränserna. Kolonner av män, hjälplöst utlämnade åt geografin, marscherar in i det väglösa, okända och blir borta. Dagböckernas sista ord bildar en försvinnandets mosaik: ”Flockar av flamingos på väg söderut varslar om kommande regn.” ( James Kingston Tuckey); ”och drifved/... å röra på oss litet/... edgifv.s.:/” ( S. A. Andrée); ”Som stenar faller orden. Jag orkar inte hålla pennan.” ( William H. Smith).

I utforskandet av kartans vita fläckar väntar ära, vilar hjältemod. Även ett storslaget, sublimt misslyckande är en seger. Punkterna binds samman. Sträckorna skjuter allt längre in i det oerövrade, oerhörda. Polarfararna utmanar varandra genom att skicka tomma, blanka, oskrivna blad vilkas vithet motsvaras av vitheten i det ännu inte kartlagda.

I Lewis Carrolls Snarkjakten framställer Ringarens väggkarta ett hav utan kuster och land, således en tom yta. (På världens största flygfotografi Google Earth bryr man sig inte om att restlöst fotografera havet. Det räcker att upprepa samma bild av en blyertsgrå yta, möjligen bruten av något likaledes gentaget fiskstim, om och om igen. Tanken går till Harry Martinsons Lotsen från Moluckas: ”Hur många öar äger Stilla havet?/Millioner öar, spridda ut som frön./Och mellan dem gå vattenöknarna/med tusen mil och tusen mil.”) I Sylvie and Bruno Concluded framställer Carroll en liknande fullständig kartografi där kartan i skala 1:1 dock inte kommer till användning eftersom bönderna protesterar då den utestänger allt solljus. Landet får vara sin egen karta och det fungerar, heter det, nästan lika bra.

Bilden av den absoluta kartan återkommer i Jorge Luis Borges Om exakthet i vetenskapen, där det berättas om ett rike där kartografin uppnår en sådan fulländning att en karta över en provins täcker en stad, och kartan över riket täcker en provins. Till slut ritar kartograferna en karta över riket som är lika stor som riket självt; det avbildande har antagit formen av det avbildade. Efterkommande generationer anser kartan ohanterlig och lämnar den åt solens och regnets bistra behandling.

Under första världskriget framställs en form av sådana heltäckande kartor. Tyska arméns kamouflagekonstnärer spänner fältstora presenningar över landskapet för att dölja befästningar och hangarer. Vägar, träd, sädesskylar målas in i ett bedrägligt sceneri, ägnat att lura fiendens piloter. Skyttegravarna skär i labyrintliknande band genom marken. Landskapet förintas. Kriget är stillastående.

I Blackadder Goes Forth, en av de mest vemodiga komediserier som gjorts, besöker kapten Blackadder ( Rowan Atkinson) general Melchett ( Stephen Fry) på dennes kontor. En meterlång låda med en grästorva i står på bordet. Det är landremsan vi erövrade i går, säger Melchett. Vilken skala? frågar Blackadder. Nej, nej, svarar Melchett, detta är den landremsa vi erövrade i går.

  En längtan, ett minne, en utvidgning, ett ’större än’ vidhäftar kartan. I A provisional theory of non-sites beskriver Robert Smithson den topografiska kartan som en tvådimensionell analogi eller metafor. En nonsite ?är en abstrakt, tredimensionell bild som representerar en verklig plats, som den inte liknar. A Nonsite (Franklin, New Jersey) är kalkstenar samlade i fem behållare av trä vilkas former upprepas i ett flygfotografi över platsen där de samlats in. Mellan den verkliga platsen och dess nonsite ligger en rymd av metaforisk betydelse. Verket är ett korrelat till platsen och upprättar ett dialektiskt förhållande med den.

På samma sätt går Smithsons större landart-verk – som Spiral Jetty eller Amarillo Ramp – i dialog med tid, historia och avstånd. Den enda begränsningen finns i betraktarens sinnen. ”En spricka i väggen kan”, skriver Smithson, ”om den betraktas i termer av skala, inte storlek, kallas Grand Canyon. Ett rum kan fås att anta solsystemets väldighet.”

Hans omflyttningar av stenmassor, grusvallar, påminner om Andrej Tarkovskijs sorgfälliga, poetiska bruk av stenar, slätter, jordmassor. Eller John Fords ständiga filmiska återkomster till Monument Valleys söndervittrade berg. Marken, landskapet blir också en karta över entropin, över tiden och historien. Och kartans ortnamn speglar det mänskliga sinnelag som har rört sig över landet. Kathy Prendergasts Lost utgörs av en karta över USA där alla ortnamn är borttagna utom de som innehåller ordet Lost; kartbladet är fyllt av orter med namn som ” Lost Valley”, ” Lost Canyon”, ”Lost Girl Island”, ” Lost Prospector Mine” med flera. Verket är en del av Prendergasts arbete med en känslornas världsatlas.

  I senaste numret av Bebyggelsehistorisk tidskrift (nr 55, tema: kartans prakt och praktik) skriver Ulla Ehrensvärd om gruvkarteringens historia. De äldsta gruvbilderna är närmast en form av landskapskonst. Under 1500-talet inriktar man sig på gruvornas utbredning, dagorternas riktning, hur schakt och malmgångar löper genom berget, återgivna i profil.

År 1629 sker en nydaning inom gruvkarteringen då Olof Hansson Swart (sedermera adlad Örnehufvud) presenterar sin nya karta över Stora Kopparbergs gruva. Kartan består av fem blad, där det översta visar gruvan vid markytan. Genom de nästa fyra bladen bläddrar man sig nedåt i gruvan; varje gruvbotten tecknas på sitt eget blad, stötarna (öppningarna) dem emellan märks ut av utklippta hål i pergamentet. Metoden är helt ny. Ehrensvärd menar att Swart lärt den av samtida arkitekter och fästningsbyggare som på sina ritningar klipper ut öppningar för att markera rökgångar eller förbindelseleder. Djupen svindlar som i B. S. Johnsons roman Albert Angelo där hål skurits ut i boksidorna för att läsaren skall kunna se ’nedåt’, ’framåt’ i texten. Kartan sammanfattar, överblickar. Vackrast är inuiternas i trä utskurna kartor över kusternas uddar och vikar; kuststräckningar som vilar i handen och kan läsas med fingrarna.

  Konsten upprättar, för att tala med Smithson, en kartografi över obeboeliga platser. Kanske också över drömda, ouppnåeliga, åstundade. Den kartografiska fantasin fäster sig länge vid de båda polerna. År 1577 skriver Gerard Mercator till geografen John Dee och berättar om Nordpolen som denna beskrivits av en sjöfarande munk i det försvunna verket Inventio Fortunatæ: ”Det finns en vattenvirvel som omges av fyra land där de fyra haven i norr tömmer sitt innehåll. Vattnet forsar omkring och sjunker in i jorden som om någon hällde ut det. Virveln breder ut sig över fyra grader i var riktning, alltså är dess bredd åtta grader. Dessutom finns vid polen mitt i havet en bar klippa. Bergets omkrets är 33 franska mil och det är helt och hållet av magnetisk sten. Det höjer sig ända upp till molnen.”

Polberget – Rumes Nigra – är en så stark magnet att kompasserna slutar fungera i dess närhet. Vid Sydpolen vill man se gapande hål in i jordens innandömen. Magiska länder. Blomstrande ängder. Så länge som landet är terra incognita finns där gränslösa vidder där föreställningar och drömbilder kan spela fritt. Och de flesta sträckor återstår att färdas. De flesta platser återstår att besöka. Världsrymden lockar, och det krökta rummet inbjuder till spekulationer om fantastiska genvägar. Kartan är ofullständig eller lagd i veck.

I Stephen Kings kartografiska fantasi, novellen Mrs. Todds genväg, betyder fågelvägens minsta möjliga längdmått ingenting om kartan viks på rätt sätt. Avståndet mellan två punkter blir lite kortare än en rak linje om man viker kartan lite grann, och mycket kortare om man viker den mycket. De bortglömda vägarna öppnas omslutna av skrovliga klippväggar; vägar ledande till likaledes bortglömda grustag vars infarter spärras av rostiga, brustna kedjor; vägar ledande till igenväxta, men ännu skönjbara utängar.

Felaktiga kartor förråder fantastiska, oväntade platser. Oanade kartor – mögelfläckar i böcker, sprickor i flagnande väggar, ådringar i träet – likaså. Den karta som omöjligt kan framställas erbjuder det största hoppet. I brev till Émile Bernard den 23 juni 1888 skriver Vincent van Gogh: ”Förr trodde man att jorden var platt. Det var sant, och är fortfarande sant, mellan, säg, Paris och Asnières. Men det ändrar inte det faktum att vetenskapen visade att jorden som helhet är rund, något ingen i dag bestrider. Dock envisas människor med att tro att livet är platt och leder från födelse till död. Men livet är även det antagligen runt, och mycket större i räckvidd och möjligheter än den hemisfär vi nu känner. Framtida generationer kommer antagligen att kunna upplysa oss i detta mycket intressanta ämne, och vetenskapen själv – med förlov sagt - kan komma att nå slutsatser vilka mer eller mindre stämmer överens med Kristi ord om vårt livs andra sida.”