Vi behöver bildning

Svante Weyler sörjer den minskade representationen av den goda litteraturen hos förlag och på kultursidor ( Expressen 15 augusti). I samma tidning (19 augusti) skriver åtta humanister, denna utrotningshotade art, ett öppet brev till politikerna om bristen på förståelse, resurser och handling för den humanistiska utbildningen och forskningen. I Aftonbladet samma dag pläderar Stefan Ingvarsson för en omvärdering av kulturjournalistikens objekt, men utan att riktigt lyckas navigera mellan kommersiella och estetiska värden.

Bokstäverna måste få återta sin förstarangsplats gentemot siffrorna, menar Weyler, samtidigt som det höga och låga trivs bäst när de blandas. Som akademiker och kritiker är det lätt att hålla med, men om bokstäverna ska segra måste vi veta vad de betyder. Weylers definitioner faller samman så fort man petar på dem.

Högt mot lågt, djupsinnigt mot trivialt, bildning mot brist på bildning; motsatser som antas vila hos de olika aktörerna, de som skriver. Men konst blir konst genom ett slags förhandling mellan de som skriver och läser. Det handlar, tyvärr, inte om ”författarens ambitioner” som Weyler skriver, utan just om ”funktion och resultat”. Gårdagens triviallitteratur kan bli morgondagens klassiker (och La Traviata, Ingvarsson, har varit populär i över 150 år), den för dagen hyllade romanen blir ofta till pekoral i övermorgon.

Den blandning Weyler efterlyser har aldrig saknats, i varje fall inte i den så kallade höga litteraturen. Klassiker läses inte i första hand för att de djupsinnigt behandlar filosofi och världen, utan för att de är så underhållande. Vem läser i dag Dantes Komedien för teologin?

Ja, vem läser i dag Dante, när auktoriteten i dag skapar sig själv genom kvantitet? En bok som läses av miljoner antas automatiskt generera ett slags pseudo-konstnärligt värde; enligt principen att så många kan inte ha fel. Men vad händer när den principen överförs till politiken? Om tillräckligt många röstar på sd …?

Det litterära värdet, kvalitet som det populärt kallas, har rubbats i sin självsäkerhet. Kanondebatterna duggar så tätt att det som tidigare var sanning i dag har, i brist på en kvalificerad värdediskussion, degraderats till absurda anspråk på min eller din sanning. Men kultur betyder odling, att värdera annat än varor kräver kritiska omdömen som i sin tur kräver kunskap. Eliminerar man de institutioner som förvaltar sekler av kunskap och kritiskt tänkande, återstår bara marknadens auktoritet.

Auktoriteten ja, den intellektuella och konstnärliga, som är det Weyler allra mest saknar, sammanfaller inte längre med den politiska auktoriteten eller den bildningsauktoritet som tidigare höll samman borgerligheten och faktiskt även de radikala protestgrupperna under 60- och 70-talen. Vi befinner oss i en strukturomvandling mer omfattande än den Weyler ser i att förhandsreportage och intervjuer ersätter kunnig kritik. Det är en omvandling där de institutioner som upprätthöll bildningen – skolan, universiteten – i dag är så ekonomiskt utarmade att de riskerar att även bli så intellektuellt försvagade att de inte förmår mobilisera sitt eget försvar.

Svenskämnet i skolan har urholkats, universiteten tvingas sänka sina krav för att försäkra sig om fortsatt ekonomiskt bidrag (Tham-reformen avskaffade den fria utbildningen och forskningen till förmån för genomströmning: pengatilldelningen styrs av antalet examinerade). Hade humanioras ställning på universiteten varit orubbad, skulle vi förmodligen haft den kvalificerade blandning på kultursidorna som Weyler efterlyser.

I så fall hade vi i dag på en kultursida till exempel kunnat läsa om hur dagens strukturella omvandling liknar 1300-talets; hur Dantes, Petrarcas och Boccaccios italienska eller Chaucers, Lydgates och Hoccleves engelska konkurrerade ut högstatusspråket latin i en rörelse som erinrar om den som gjort att 1800-talsromaner i dag är mer kända via filmer. Vi hade kunnat ta del av analyser om hur den litterära traditionen översätts från text till bild (som latinska klassiker översattes till italienska eller engelska), och hur detta påverkar auktoritet (från universiteten till Hollywood), publik (bredare, men färre bildade) och funktion (från moral till underhållning).

Det goda samhället såg det länge som självklart att dess medborgare skulle utbildas och bildas. Utbildning krävdes för välfärden, bildning var det sätt individen hade att förstå sig själv och sin plats i samhället och världen. Dagspress och SVT tog här länge sitt ansvar. När såväl mediepampar som politiker fått sin bildning av samhället var det självklart att bidra till dess upprätthållande. I dag, med FRA-lagar (makten vill alltid kontrollera det skrivna ordet), politisk tystnad om humanioras ställning och en kulturpolitik som vill marknadsutsätta konsten, beter sig den politiska auktoriteten som vore den en absolut monarki och ser till att hålla undersåtarna borta från allt som kan inspirera en makt- och samhällskritik.

Vi saknar en bildningspolitik, en underbyggd, välformulerad politisk handlingsplan för kunskap och kritiskt tänkande, vilket är något annat än information och tyckande. Det krävs mod, uthållighet och, ja, bildning för att framgångsrikt kryssa mellan den kommersialiserade mediavärldens Scylla och den politiska maktapparatens Karybdis. Weylers tro på att förlag och kultursidor kan lotsa oss mellan dessa monster är vacker som sirenernas locksång, men den lär inte försätta minsta sten.