Så ska de tygla bloggsfären

Bloggsfären har gjort det svårare för medierna att ensamma sätta agendan för samhällsdebatten. Nu kommer reaktionen. I veckan öppnade sajten Newsmill och med den försöker Bonniers göra delar av den fria bloggsfären till sin egen.

Newsmill saluförs som en debattsida där kända och okända ska publicera artiklar och bloggtexter. Man påstår sig därmed vara en del i en demokratirörelse:

”Demokratin slår igenom på alla plan. Traditionella hierarkier accepteras inte. Den allmänna debatten har inga väntetider och måste vara online. Bloggosfären har oåterkalleligen decentraliserat och individualiserat opinionsbildningen.”

Problemet är att Newsmill inte alls är en del av den här demokratirörelsen, utan tvärtom motarbetar den. Newsmill ägs av Bonnier AB och Proventus tillsammans med PM Nilsson (före detta ledarskribent på Expressen) och Leo Lagercrantz (före detta debattredaktör på samma tidning). Bonniers äger massor av traditionella medier och håller på så vis ett fast grepp om stora delar av det offentliga samtalet i Sverige. Genom chefstillsättningen i Bonnier-medierna sipprar ägarnas politiska agenda ständigt ut i samhällsdebatten. Dessa idéer blir en oundviklig del av det tankeklimat som många svenskar lever i och Bonniers får en demokratiskt sett omotiverat stor makt över vem som får styra landet och vilka lagar som fattas.

Det är fullt förståeligt att Bonniers blir oroliga när bloggare över hela landet börjar tala med varandra utan mediala mellanhänder eller, som i fallet FRA, skjuta medierna framför sig. Inga ägare, redaktörer eller ekonomiska intressen styr innehållet och intressanta texter når blixtsnabbt många läsare bara i kraft av sitt innehåll. Vi har fått ett växande torg för en verkligt demokratisk debatt och samtidigt hotas hela den agendasättande makten hos exempelvis Bonniers.

Alltså startar man en sajt som Newsmill. Där försöker man övertala folk att starta bloggar som underavdelningar till Newsmill. Varje dag meddelar sedan Newsmill-redaktörerna vilka ämnen de tycker ska behandlas. Därmed försvagas omedelbart den frihet att skriva om vad som helst som är bloggsfärens själva poäng. Det är teoretiskt fritt fram att hitta på egna ämnen också på Newmill. Men den som levererar något som faller redaktionen på läppen kan räkna med belöning:

”Om du har något unikt att berätta vill vi gärna att du syns och hörs i andra medier. Vi har upparbetade kontakter med TV4 Nyhetsmorgon, God morgon Sverige, P1 Morgon och Studio Ett och hjälper gärna dem att nå dig”.

Så ska den fågelfria bloggsfären tyglas samtidigt som Bonniers åter kopplar greppet om debattagendan.

Det där om att de ”traditionella hierarkierna” skulle vara på väg ut är för övrigt inte heller sant. I konceptet ingår att locka experter, politiker och andra kända proffstyckare att skriva på sajten och de flesta av dessa kommer rimligen att vilja ha betalt för sina tjänster. ”Newsmill ser alla läsare som medarbetare”, skriver man. Men bara vissa får betalt.

Om Newsmills finansiering sägs helt kort att den ordnas genom att sälja annonser. Sånt prat lär inte ha imponerat på dem som håller i pengarna hos Bonniers och Proventus. Så var ska pengarna egentligen kom ifrån? Gåtans lösning hittar jag på bloggen Vassa Eggen, där Newsmills grundare intervjuas och säger att de funderar på att ordna en ”alternativ intäkt” genom att låta ”företag sponsra en debatt”.

Därmed går ekvationen Newsmill ihop. Det vi ser är ett företag som vill sno bloggare från en bloggsfär som klarar sig fantastiskt mycket bättre utan styrning från Bonniers redaktörer. Man vill tjäna annonspengar på andras gratisskrivande, och bara betala dem som befinner sig tillräckligt högt upp i hierarkin för att kunna kräva betalt för nedlagt jobb.

Slutligen ska man ta betalt av rika företag som vill betala sig in i samhällsdebatten. Då säljer man i praktiken exponering i de medier där redaktörerna säger sig ha ”upparbetade kontakter”. Bakom den redaktionella fasaden är Newsmill därmed en pr-byrå och de tre redaktörerna reklammakare. Jag är ledsen, Newsmill. Det här är inte demokrati.