Är folk-mord det moderna?

Mänsklighetens samtida barbari finns sorterat i en rad tämligen aktuella böcker: Kommunismens svarta bok följdes av svartböcker om kapitalism och kolonialism. Den angelägna Holocaust-litteraturen fylls ständigt på.

Till denna fasans bibliotek kan man lägga historikerna Kristian Gerners och Klas-Göran Karlssons översikt över de moderna folkmorden. De balanserar skickligt mellan folkupplysning och akademiska metoddiskussioner. Boken är fylld av referenser till studier om folkutrotningens mekanismer och forskning som analyserar de tre, som det kallas, avgörande folkmorden: Turkiets massaker på armenier, nazismens Holocaust och stalinismens massmord.

Kapitlet om Armenien fyller sannolikt en stor och genant kunskapslucka: "Tystnaden har varit huvudstrategi för alla utom för all världens armenier." Med hjälp av författare som Orhan Pamuk har masslakten placerats synlig både för turkiska medborgare och för det EU som prövar Turkiets EU-medlemskap.

Kanske kan man finna författarnas exemplifiering av folkmord något begränsad. De stannar huvudsakligen i Europa och dess närmaste geografiska omgivning.

Kolonialismens massmord och rasism redovisas hederligt men tämligen kortfattat med undantag av ett grundligt avsnitt om det tyska folkförtrycket i Sydvästafrika. I en något genant mening sägs att de koloniserade "upplever det som om dess inflytande inom politik, ekonomi och kultur inte står i proportion till dess numerär och krav".

USA:s omkring en och en halv miljon ton bomber över Kambodja kommenteras med följande: "(de) bidrog till att göra USA:s motståndare, kommunisterna, omtyckta av befolkningen""

Anmärkningarna kan förefalla småaktiga i förhållande till de överväldigande kunskaper och de genomarbetade analyser som strömmar ur kapitlen om Holocaust - "folkmordens paradigm" - och om stalinismen, "det signifikanta andra".

Folkmordens ideologier delas in i två kategorier: nationalistiska och "en bättre-värld-ideologi". I den första urskiljs kolonialismen och fascismen/nazismen, i den andra kommunismen. Delvis förenas de båda riktningarna. Till exempel pekar båda ut minoriteter som måste förgöras, ibland av etniska/religiösa skäl, ibland av klassmässiga.

En annan likhet finns i den utopiska idén, att skapa idealsamhället: tusenårsriket, det kommunistiska eller det hierarkiska, byggt på vit makt, kristen tro och kapitalistisk exploatering (det sista exemplet är mitt).

För att nå lycksalighetens samhälle måste folket mobiliseras och vara berett att med våld krossa dem som står i vägen eller pekas ut som folkfiender. När jag läser boken för andra gången urskiljer jag en undertext som är problematisk, i varje fall värd att pröva och diskutera. Och då tänker jag inte på de konventionellt nyborgerliga attackerna på svensk efterkrigspolitik, ibland reducerad till en variant av nazismen eller ett regionalt plagiat av sovjetstaten. Sånt tillhör rutinen, numera.

Gerner & Karlsson har, och det är centralt, en tydlig tendens att binda samman folkmord och det totalitära med "det moderna". Moderniseringen, skriver de, är det överordnade begreppet. De finner tröst i att postmodernismen är på väg att göra slut på ideologierna, de sociala ingenjörerna och tron på den linjära utvecklingen.

Om jag läser dem rätt är huvudkällan för den sortens argumentering sociologen Zygmunt Bauman och hans bok Auschwitz och det moderna samhället. En dramatisk tes i den är att Holocaust inte är unik utan snarare det extrema uttrycket för det moderna samhällsprojektet. Bauman, den milde gamle marxistiske humanisten, skriver verkligen om att den moderna rationalismen, taylorismen och teknologin i allians med lojala pliktmedvetna och auktoritärt styrda byråkrater öppnade vägen till koncentrationslägren. Men dessa läger och massmord var inte uttryck för modernitetens själva väsende utan snarare för modernitetens inneboende risker och kontrollbehov. Denna modernismens expansionsbehov möter vanligen motstånd från den mänskliga världens pluralism, skriver Bauman. Han pekar på de ständiga motsättningarna ordning-kaos, entydighet-ambivalens, vän-fiende. När denna dialektik krossas riskerar moderniteten övergå i en "icke-civilisationsprocess". Vägen öppnas mot Auschwitz.

Jag är medveten om att Gerner & Karlsson ibland nyanserar sin Bauman-tolkning. Ändå klibbar argumenten fast: modernismen lever granne med utrotningslägren. En tes som riskerar att koppla samman den djupt reaktionära, irrationella och upplysningsfientliga nazismen med det moderna projektet.