... men under ytan är vi ändå goda

 Människans innersta natur är god. Det är Lasse Bergs budskap i Gryning över Kalahari. Det låter aningslöst, som mantrat i Candide: vi lever i den bästa av alla tänkbara världar.

Att världen skulle vara den bästa tänkbara menar förstås inte Lasse Berg: han är civilisationskritiker och säger att det stora misstaget i mänsklighetens historia var att gå över till jordbruk. Då infördes den privata egendomen och därmed orättvisor, översitteri och hierarkier. Marx och Engels har varit inne på liknande tankegångar.

Det fanns en guldålder: när vi var jägare och samlare. Då var vi egalitära och jämställda. Vi var "lata som lejon". Det är vår sanna natur, säger Berg.

Han är medföddist, tillhör den skola inom biologismen som betonar det nedärvda samarbetet och tonar ner aggressivitet, kamp och konkurrens.

Det är välvilligt, andaktsfullt, går ut på att hävda att humanismen inte är en bräcklig fernissa som krackelerar vid minsta påfrestning. För under ytan är vi ändå goda.

nnLasse Berg får problem när han ska bevisa den medfödda godheten vetenskapligt. När han letar efter den några miljoner år tillbaks i tiden, hos aporna, så hävdar han plötsligt att gorillorna är ett exempel på vår goda natur och hur vi borde leva. Han har sett en ledarhanne "bestämma maktförhållandena" medan en hona "äter praliner" och slöar: "inte många knop där." "Det är så mänskligt i ordets djupare betydelse, fredligt och avslappnat. Likt sådana vi egentligen är, eller borde vara".

Då undrar man vad Berg menar när han sedan slänger in bonobo-apan, en nästan osannolikt skräddarsydd apa, i diskussionen. Bonobon lever i matriarkat, har mycket altruism, slåss nästan aldrig, och är dessutom hbt.

Motsatsen till gorillorna.

Vad menas? Bör vi egentligen leva som bonoboer eller som gorillor? Eller är bonobon något slags feministiskt alibi som ska legitimera gorillorna?

Lasse Berg hittar också vår egentliga godhet hos bushfolket, ursprungskulturmänniskor som sägs leva egalitärt. Berg förundras över hur mycket de pratar och skrattar, och drar slutsatsen att de löser sina konflikter med prat, skratt och dans.

Det vill säga med kultur.

 Så den här boken framstår som ganska knäppskallig och inkonsekvent.

"Det moderna livet är konstigt" säger Lasse Berg. Det är alienerat, folk tar sig inte tid med varandra längre, det är stressigt och prestationsinriktat. Det är väl det guldåldersmyten handlar om: ett förlorat paradis, en tid då vi i princip plockade manna från träden. Det var bättre förr. Men vad ska man göra nu, när allt ändå är för sent? Laga stenåldersmat, säger Berg.