Aldrig mer? Aldrig förr?

Det skulle vara ett "Mission Accomplished"-ögonblick för George W Bushs andra presidentperiod, och ett så viktigt tillkännagivande måste göras på en lämpligt dramatisk plats. Men vad var egentligen den rätta fondkulissen för den nu ökända "Vi använder inte tortyr"-deklarationen? Med sin karakteristiska djärvhet bestämde sig Bushs team för centrala Panama City.

Det var sannerligen vågat. En och en halv timmes bilfärd från där Bush stod drev USA:s armé den illa beryktade School of the Americas (SOA) mellan 1946 och 1984, en fördärvlig utbildningsinstitution vars motto, om den hade haft ett, hade kunnat vara "Vi använder tortyr". Det är här i Panama, och i Fort Benning, Georgia dit skolan sedermera flyttade, som rötterna till dagens tortyrskandaler står att finna.

Enligt tidigare hemligstämplade utbildningsmanualer fick SOA-studenter - militärer och poliser från hela det västra halvklotet - lära sig flera av de "tvingande" förhörstekniker som senare har förts vidare till Guantánamo och Abu Ghraib: tillfångatagande tidigt på dygnet för att maximera chockverkan, omedelbara åtgärder som att binda för ögonen och trä huvor över fångarnas huvuden, påtvingad nakenhet, sensorisk deprivation (berövande av sinnesintryck), sensorisk överbelastning, "manipulering" av sömn och matintag, förödmjukelser, extrema temperaturer, isolering, stresspositioner - och värre saker. 1996 erkände president Clintons Intelligence Oversight Board (myndighet för överinseende av underrättelseverksamhet) att USA-producerat utbildningsmaterial såg genom fingrarna med "avrättning av gerillasoldater, utpressning, fysisk misshandel, tvångsåtgärder och fängslande på falska grunder".

Vissa av dem som utbildats vid skolan i Panama återvände till sina hemländer för att begå de värsta krigsförbrytelserna på kontinenten under det senaste halvseklet: morden på ärkebiskop Oscar Romero och sex jesuitiska präster i El Salvador, den systematiska stölden av spädbarn från Argentinas "försvunna" fångar, massakern på 900 civila i El Mozote i El Salvador och militärkupper alltför talrika för att räkna upp här. Väljer man att bege sig till Panama för att tillkännage att "Vi använder inte tortyr" så är det lite som att stanna till vid ett slakthus för att proklamera att Förenta staterna är en nation av vegetarianer.

Men ändå, när de bevakade Bushs tillkännagivande fanns det inte ett enda etablerat nyhetsmedium som nämnde platsens smutsiga historia. Hur skulle de kunna det? Att göra det skulle förutsätta något som har saknats helt i den nuvarande debatten: ett erkännande av att amerikanska regeringsföreträdares anammande av tortyr började långt före Bushadministrationen och att det i själva verket har varit en väsentlig del av amerikansk utrikespolitik sedan Vietnamkriget.

Detta är en historia som har dokumenterats utförligt i en störtskur av böcker, offentliggjorda dokument, CIA-producerade utbildningsmanualer, domstolshandlingar och sanningskommissioner. I sin kommande bok A Question of Torture analyserar Alfred McCoy denna svåröverskådliga mängd av bevis och åstadkommer en oundgänglig och fängslande skildring av hur monstruösa CIA-finansierade experiment på psykiatriska patienter och fångar på 1950-talet kom att bilda mönster för det som han kallar "tortyr utan beröring", som baseras på sensorisk deprivation och självförvållad smärta. McCoy undersöker hur dessa metoder testades ute på fältet av CIA-agenter i Vietnam som en del av operation Phoenix och därefter importerades till Latinamerika och Asien under täckmantel av polisutbildningsprogram.

Det är inte bara tortyrens apologeter som ignorerar denna historia när de skyller övergreppen på "några få ruttna äpplen" - det gör också många av de mest framträdande motståndarna till tortyr. Förbluffande många har börjat ansluta sig till en antihistorisk uppfattning enligt vilken idén om att tortera fångar inte föresvävade amerikanska regeringsföreträdare förrän den 11 september 2001, då de förhörsmetoder som sedan kom att användas i Guantánamo tydligen uppstod, färdigutvecklade, i de sadistiska skrymslena i Dick Cheneys och Donald Rumsfelds hjärnor. Fram till det ögonblicket, får vi höra, bekämpade Amerika sina fiender utan att ge avkall på sin humanitet.

Den främsta spridaren av denna uppfattning (som Garry Wills kallar "arvsyndlösheten") är senator John McCain. I en artikel som han publicerade i Newsweek nyligen om behovet av ett förbud mot tortyr säger McCain att när han var krigsfånge i Hanoi höll han fast vid vetskapen om "att vi var annorlunda än våra fiender " att vi, om rollerna var ombytta, inte skulle vanhedra oss själva genom att begå eller godta sådan misshandel av dem". Detta är en häpnadsväckande historisk förvrängning. Vid den tidpunkt när McCain tillfångatogs hade CIA redan dragit i gång Phoenix-programmet och, som McCoy skriver, "CIA:s agenter drev 40 förhörscentraler i Sydvietnam där mer än 20 000 misstänkta dödades och ytterligare tusentals torterades", ett påstående som han backar upp med flera sidor av citat ur pressrapporter och granskningar som genomfördes av senaten och representanthuset.

Minskar det på något sätt dagens fasor om man medger att detta inte är första gången som USA:s regering har använt tortyr för att krossa sina politiska motståndare - att den har drivit hemliga fängelser förut, att den aktivt har stött regimer som försökte utradera vänstern genom att släppa studenter från flygplan? Att fotografier av lynchningar byttes och såldes som troféer och varningar? Många verkar tycka det. Den 8 november i representanthuset gjorde den demokratiska kongressledamoten Jim McDermott det häpnadsväckande uttalandet att "Amerikas moraliska integritet har aldrig ifrågasatts, inte förrän nu".

Andra kulturer handskas med en historia av tortyr genom att slå fast "Aldrig mer!". Varför insisterar så många amerikaner på att hantera den nuvarande tortyrskandalen genom att skrika "Aldrig tidigare"? Jag misstänker att det beror på en uppriktig vilja att visa på allvaret i den nuvarande administrationens brott. Och Bushadministrationens öppna hyllande av tortyr är verkligen unikt - men låt oss vara tydliga med vad det är som är unikt i detta: inte tortyren, utan öppenheten. Tidigare administrationer hemlighöll taktfullt sina "svarta operationer"; brotten sanktionerades men de utfördes i skydd av mörkret, och de förnekades och fördömdes officiellt. Bushadministrationen har brutit detta avtal: efter 11 september begärde den rätt att tortera utan skam, med legitimerande stöd i nya definitioner och nya lagar.

Trots allt tal om outsourcad (utflyttad) tortyr har Bushadministrationens verkliga innovation varit dess insourcing (hemflyttning), som innebär att fångar nu misshandlas av amerikanska medborgare i amerikanskdrivna fängelser och transporteras till tredje land i amerikanska flygplan. Det är detta avsteg från hemlighetsmakeriets konvenans som har lett till att så stora delar av militären och underrättelseetablissemanget är på krigsstigen. Bush har berövat alla möjligheten att frånsäga sig ansvar, plausible deniability.

För dem som nervöst undrar om det är dags att börja använda panikspridande ord som totalitarism är denna förändring av oerhörd betydelse. När tortyr bedrivs i hemlighet men förkastas officiellt och juridiskt så kan man fortfarande hoppas på att rättvisan ska segra om illdåden avslöjas. När tortyr är pseudolagligt och när de som är ansvariga helt enkelt förnekar att det rör sig om tortyr, då dör det som Hannah Arendt kallade "den juridiska personen i männi-skan"; snart nog bryr sig offren inte längre om att söka rättvisa, så förvissade är de om gagnlösheten (och farligheten) i den strävan. Denna straffrihet är en massvariant på det som händer inne i tortyrkammaren, när fångar får veta att de kan skrika hur mycket de vill därför att ingen kan höra dem och ingen kommer att rädda dem.

Den fruktansvärda ironin i den pågående antihistoriska tortyrdebatten är att gamla brott stryks ut ur historien, i namn av att stoppa framtida övergrepp. Eftersom USA aldrig har haft några sanningskommissioner har minnet av dess delaktighet i brott som begåtts långt hemifrån alltid varit skört. Nu bleknar dessa minnen ännu mer, och de försvunna utsätts för försvinnanden ännu en gång.

Denna nonchalanta minnesförlust gör inte bara offren en otjänst, den inverkar också negativt på strävan att en gång för alla eliminera tortyr från USA:s politiska arsenal. Det finns redan tecken på att administrationen kommer att hantera den nuvarande upprördheten genom att återgå till det kalla krigets modell med möjlighet till ansvarsförnekande. McCains lagförslag skyddar alla "individer som hålls i fängsligt förvar eller under fysisk kontroll av Förenta staternas regering"; det säger ingenting om tortyrutbildning eller om att köpa information från förhörsledare i den explosionsartat växande privata förhörsbranschen.

Och i Irak håller det smutsiga arbetet redan på att läggas ut på irakiska dödsskvadroner, utbildade av amerikanska befälhavare som Jim Steele, som förberedde sig för jobbet genom att upprätta liknande laglösa enheter i El Salvador. USA:s roll när det gäller att utbilda och vägleda Iraks inrikesministerium glömdes dessutom bort när 173 fångar nyligen upptäcktes i en av ministeriets fängelsehålor, vissa så svårt torterade att deras hud höll på att falla av. "Hör nu, det är en suverän nation. Den irakiska regeringen existerar", sade Rumsfeld. Han lät precis som CIA:s William Colby, som när han under en kongressutredning 1971 tillfrågades om de tusentals människor som dödades i samband med Phoenix - en operation som han hjälpte till att starta - svarade att det nu var "en helt och hållet sydvietnamesisk operation".

Och det är det som är problemet med att låtsas att det var Bushadministrationen som uppfann tortyr. "Om man inte förstår historien och vidden av institutionell och offentlig medbrottslighet", säger McCoy, "så kan man inte ens börja genomföra meningsfulla reformer." Lagstiftare kommer att reagera på det politiska trycket genom att avskaffa en liten del av tortyrapparaten - stänga ett fängelse, avveckla ett program, till och med kräva att ett riktigt ruttet äpple som Rumsfeld avgår. Men, säger McCoy, "de kommer att bevara rätten att tortera".