Kärlek, krig - och tristess

Tonårsboksförfattarna verkar inte tro på sin genre. Deras tonåriga romanfigurer läser ju inte tonårsböcker själva utan hellre vuxenlitteratur. Som Kierkegaard hos Stefan Casta eller Sapfo hos Maja Hjertzell och Eva Swedenmark. Hos Hans Erik Engqvist läser man visserligen Biggles, men också Folke Fridell.

I viss mån förstår jag romanfigurerna. Genrebeteckningen tonårsböcker (eller det lite softare "böcker för unga vuxna") är ju närmast en förolämpning av den tilltänkta läsekretsen. Vem över 13 vill bli påmind om sin egen akne?

Det är förstås möjligt att tonårsböckerna också i verkligheten har få tonåriga läsare. Kanske tilltalar böckerna i högre grad icketonåriga läsare, sådana som är nyfikna på sex och annat spännande som väntar.

Det är väl gott så i sådana fall, men också lite synd. Många av de här böckerna är ju så pass bra att de borde kunna hänga med lite längre upp i åldrarna. Så bra att de eventuellt också kunde matcha ballare och mer vuxna övergångsobjekt, som Räddaren i nöden eller Camus Främlingen.

"Finns det ett öde? Är allt förutbestämt? Finns det en ond kraft?" Sådana frågor tvingas Martin söka svar på i Ulf Nilssons smått existensfilosofiska Den onda kraften. Martins mamma super och därför tvingas han att delta i en äventyrslek ledd av den fyrkantigt välvillige socialaren CG, förläst på teorier om "reciprok [ömsesidig] observation, konfrontation och terapi". I leken ingår att besvara frågorna ovan, samt bland annat att besöka ett bårhus om natten och sitta i häkte. Hur ska Martin bära sig åt för att överlista CG? En säkert genomförd, spännande och ofta mycket rolig roman. Särskilt fängslar porträttet av den inåtvända och av fadern sexuellt kränkta Grace, "intelligent, duktig, välformulerad, får panik vid beröring, vill alltid ha en flyktväg, vill inte tala om problemen" (ur CG:s "interna information" som en av lekdeltagarna kommer över).

I Åke Edwardsons Samurajsommar framstår sommaren som en geografisk ort, en liten plätt omgiven av skog, skog, skog, "ända upp till Norrland och sen Finland och sen Ryssland, Sibirien, och sen Mongoliet och Kina". Ja, och sedan är man framme i Japan där tolvåriga kollobarnet Kenny ("efter det japanska ordet för svärd") har sin andliga hemvist. I stan är det för trassligt och eftersom Kenny inte vet vad som väntar efter sommaren drömmer han om att bli samuraj och bosätta sig i en koja i skogen, utom räckhåll för den sadistiska kolloföreståndaren Kärringen och andra vuxna. En vemodig och vacker berättelse, liksom överdragen med en varmbrun tidsfernissa. Kenny drömmer om ABU:s lyxrulle "Ambassadör Guld" och kollots myntfot utgörs av en påse Twist. Okända storheter för dagens ungdom, får man förmoda.

Stefan Castas lugnt framflytande Näktergalens sång får mig att längta ut på landsbygden. Så skönt det verkar att sitta där i köket, som Victor, bokens huvudperson, bläddrande i Land eller pysslande med jaktgeväret. Men naturligtvis ställs allt på huvudet, naturligtvis kommer en vacker flicka indrällande från de djupa skogarna, Esmeralda - eller heter hon Alice? Eller Caroline Louise? Och vem är det som ringer om kvällarna, utan att säga något? Mystiken tätnar men åkrarna måste trots allt harvas, något som Casta tar sig an med största trovärdighet och allvar. Här kan en John Deere-traktor aldrig vara något annat än grön, som i verkligheten, och man lär sig mycket. Minus dock för det tillrättalagda och ihopknycklade slutet. På bio hade det fått passera, men i Näktergalens sång hade man önskat lite mera fluff.

I kölvattnet efter Moodyssons Fucking Åmål har det bubblat upp flera tonårsböcker om lesbisk kärlek. Bäst hittills är väl Annika Ruth Perssons Du och jag, Marie Curie från 2003, men bland årets böcker utmärker sig Åsa Nilssons Dags att våga?, om Alexandra som motvilligt finner sig förälskad i sin baskettränare Yulia. Nilsson skriver påfallande oelegant och skyr allt vad miljöbeskrivningar och tidsfärg heter. Ändå blir det bra, för här finns dramatisk nerv och en fin känsla för berättarmässiga problemlösare, som alkohol eller leken Sanning eller konsekvens. En förklädd film som söker sin rekvisitör?

Sapfo-citerande Maja Hjertzell skriver vackrare än Nilsson, men för Henrietta är min hemlighet får hon gult kort. Mot slutet liksom sensationsdroppar hon vissa väsentliga fakta, tyvärr sådant man anat sig till redan på sidan 3. Solklar läsarunderskattning!

Joyce Carol Oates tangerar ämnet manlig homosexuell kärlek i Snygg (översättning av Helena Ridelberg), en roman med något för genren så ovanligt som en snygg huvudperson utan en endaste finne, Darren Flynn. Denne känner sexuella vibbar från sin lärare Mr Darcy och snart är ett rykte i omlopp. Några skolkamrater hakar på och startar en smutskastningskampanj som får tragiska följder för Mr Darcy. Vilken del har Darren i det hela? Oates skriver med driv och experimenterar (klipper in mejl och förhörsprotokoll) i denna berättelse om självpåtagen skuld. En fröjd att läsa. Snyggt omslag dessutom (av Sarah Shepard).

"När jag den 30 maj 1945 hörde på radion att Hitler var död grät jag förtvivlat", skriver Gudrun Pausewang i Jag var där (översättning av Tomas Dixon), en samling dokumentära berättelser om henne själv och andra unga som råkade befinna sig på den onda sidan i Tredje riket. Ett friskt grepp hade man kunnat skriva, om inte bakgrunden vore så tragisk. Men vilka berättelser! Fullkomligt groteska scener utspelar sig som i största alldaglighet. I Ännu varm står till exempel soppan kvar på bordet hos en nyligen bortforslad judisk familj. Plundrande grannar strömmar in i lägenheten och en av familjerna slår sig ner vid köksbordet och börjar äta. "Vi var här först!" ropar mamman när någon (Hitchcock?) tittar in i köket.

I Hans Erik Engqvists Förräderi leker man fridfullt med "spitfajjern" medan führern gastar i radion av märket Centrum. "Såväl i som ur drift spred den en svag doft av något obestämt men inte obehagligt", skriver Engqvist som kanske litar väl mycket till tidsfärgen i sin berättelse om rivaliserande ungdomar och inhemsk kommunistfobi. Men trevlig läsning är det, och spännande.

I Solveig Olsson-Hultgrens Nya tider, bok fyra i serien om pappersarbeterskan Elin Andersson och hennes dotter Rebecka med lärarinnedrömmar, är året 1921. Kvinnorna har just fått rösträtt, men för nu 15-åriga Rebecka är det motigt. Flickor av hennes sort kommer sällan in på småskoleseminariet, och böcker har hon inte råd med. Eller? Rebeckas rabulistiska moster Ida Sofia eldar upp ett medryckande patos ("Svaret är utbildning! Böcker! Läsa, studera, lära sig!") och Växjö efterkrigsdepressionsglöder fint i skymningen. Härligt! Synd bara att seriens omslag är så avskräckande mesiga (bleka akvareller och snirkliga bokstäver).

Några årtionden senare, 1968 för att vara exakt, har tron på utbildningsväsendet svalnat: "Pölsa, lukten känns lång väg. En av mattanterna öser upp den gråbruna sörjan på hans tallrik. Anders tar ett glas mjölk och en knäckebrödsskiva med margarin och ser sig om efter en plats där han syns så lite som möjligt... Håglöst slevar Anders i sig den smaklösa maten". Detta i Annika Thors Nu, imorgon!, som utspelar sig i Göteborg under studentrevolternas år. Göran Palm är på modet, liksom Jimi Hendrix och fri kärlek. För den som inte var med då finns mycket att hämta, men Thors konstlösa prosa (se citatet ovan) ger dessvärre viss träsmak och rimmar illa med bokens hurtiga omslag (glad tjej med protestplakat).

Cannie Möller ägnar sig inte åt realism i år, utan ger ut På andra sidan floden, en uppföljare till debuten Kriget om källan från 1983 (som också ingår i boken). Vi befinner oss i en obestämd men agrar framtid, efter "det sista världskriget". Mellan två byar belägna på varsin sida av en flod uppstår en konflikt påminnande om den i forna Jugoslavien, hus brinner och en dag är bron sprängd. Men är det verkligen någon från byarna som ligger bakom dåden, eller ondsinta främlingar? Huvudpersonen Josh håller huvudet kallt men kärleken till Lynn från grannbyn skapar problem. En vacker och mörk saga med många bottnar, genomsyrad av ett lätt och folkvisemelodiskt svårmod.

Krig pågår också i Bostonbon Meg Rostoffs vassa Så har jag det nu (översättning av Helena Ridelberg), med ungefär samma upplägg som Barnen från Frostmofjället. Daisy skickas under sommarlovet till sina kusiner i England, samtidigt som en gåtfull fiende tar landet i besittning och tvingar barnen på flykt. Riktigt kusligt, inte minst med tanke på hur lätt det verkar vara att försätta en hel nation i kaos. Rostoff kan sina saker och försummar inte att också låta kärleken spira bland förgiftade vattentäkter och utslagna transformatorstationer.

Johan Unenges förra bok, Vi som ser på, var en ovanligt lyckad skildring av svensk medelklasstristess. I årets bok, Tro, hopp och burnout, närmar han sig en stämning som kan vara hämtad från något av Sveriges döende brukssamhällen: arbetslöshet och uppgivenhet. Men Kenny har i alla fall en framtid i familjens biltvätt. Nattetid ägnar han sig åt illegala bilrace på allmän väg, gärna i sällskap med storebror Richard som är något av bygdens idol, tuff, snygg, dessutom påläggskalv nummer ett i firman: "Min brorsa är ett geni. Så är det bara. Han behöver bara känna med handen över en instrumentpanel så vet han om han ska använda Summermist eller Polish King. Han bara ser sådant." Kenny själv är vekare och kanske allt för självmedveten för att kunna konkurrera. Psykologiskt övertygande och vemodigt om syskonskapets mörkare sidor.

Den som ogillar bilar kan i stället läsa danska Ina Bruhns En annan bror (översättning av Thomas Grundberg), som lustigt nog har nästan exakt samma story (med rivaliserande syskon och en dödligt attraktiv bror) som Unenges bok, minus bilarna då. Miljön är förstås dansk och konstruktionen är annorlunda, ett ganska fyndigt lappverk av de inblandades berättelser.

Om frånvarande fäder och deras utåtagerande söner handlar många berättelser, tänk bara på Odysséen eller Bibeln. Bo R Holmberg och Katarina Strömgård närmar sig motivet i en bildroman, Eddie Bolander och jag. Eddie Bolander, fordom gitarrist i fiktiva The Shivers, vill återknyta kontakten med sin son efter en misslyckad sejour i USA. Tillbakablickar - gräl, fisketurer, tidiga minnen - varvas med scener ur huvudpersonens norrländska vardag. Holmberg skriver korthugget och enkelt, ofta bara några få rader per sida, och Strömgårds småtrista och rättegångsaktiga teckningar skapar ett sällsamt intryck av realism, som om man satt med storyboarden till en dokumentärfilm. Ett osentimentalt men ändå värmande porträtt av en sons återförening med en lite kantstött far.

Årets elegantaste bok på temat kommer från Spanien, Javier Salinas kortroman Volleyboll för massajer (översättning av Yvonne Blank). Huvudpersonen Juans gympalärare, fröken Matutes, delar in eleverna i de som har skilda föräldrar och de som inte har det. Skilsmässobarnen förlorar alltid, "för allihop går till psykologen och de har inga fritidsaktiviteter eftersom deras föräldrar inte kan komma överens om vem som ska lämna och hämta dem. Det verkar helt omöjligt att komma överens om det. Lika omöjligt som att Spanien skulle vinna VM i fotboll". Hårda bud, och redan efter några sidor finner sig Juan vara på förlorarnas sida. Pappan har dragit till Afrika och Juan söker tröst i en myt om massajernas barn, som lär betrakta alla vuxna stammedlemmar som sina föräldrar. Stilen är avslappnad och hejdlöst utvikningsrik, mycket finns att fnissa åt. Bland bifigurerna fäster jag mig särskilt vid Carlos, Juans lite klumpigt intervenerande och bilförsäljande morbror, "alltid sittande i en ny Renault".

Skilsmässobarnet Gabrielle i Eva Swedenmarks Frusna ögonblick söker tröst i poesin. "Jag säger dig, man skall minnas oss i framtiden" (Sapfo), läser hon för sina intellektuella gymnasistkamrater, bland vilka hon särskilt intresserar sig för den mystiskt undanglidande Alex. Liksom Alex har Gabrielle sin pappa på annat håll, och tillsammans liftar de till Stockholm för att återknyta kontakten. Ingen märkvärdig bok, men en ovanligt trovärdig skildring av den lätt sekteristiska gemenskap som under tonåren kan uppstå kring sådant som musik eller ja, antik poesi. Tonårsböcker läser de här svartklädda typerna som sagt inte.