Under huden på rockhjältarna

En skotsk skeppsbyggare. Det är det första som möter läsaren av biografin Long Ago and Far Away om folksångaren James Taylor. Författaren Timothy White har släktforskat sig tillbaka till 1600-talet och redogör nogsamt för den prominente anfadern Hercules Tailyeours liv.

Det är som ett elakt skämt. En utstuderad hämnd på alla som hungrar efter de skitiga detaljerna från James Taylors galna knarkande och tycker att en bra rockbiografi skippar barndomen och går rakt på myten.

Men Timothy White (1952-2002) var en genuint historieintresserad musikjournalist som gjorde rigorös research. Beach Boysbiografin The Nearest Faraway Place från 1994 inleds med en utförlig historik över delstaten Kalifornien och surfkulturen. Minst en fjärdedel av boken har passerat innan Brian Wilson gör entré.

Den gamla synen på levnadstecknare var att de skulle vara artistens megafon och själva helst inte märkas alls. En av de första biografi­författarna att placera sig närmare centrum var Tony Parsons. Omslaget till hans bok om George Michael, Bare, märktes till och med ”av George Michael och Tony Parsons”, i stället för det vanliga ”med”.

”Jag hade aldrig kunnat skriva: ’Jag minns första gången jag såg Andrew Ridgeley komma gående nedför Bushey High Street’. Det vore patetiskt”, har Tony Parsons förklarat i en intervju.

Genrens stjärnförfattare framför andra just nu, Neil Strauss, har hyllats för förmågan att anpassa språket efter personerna han porträtterar. Han skriver som intervjuobjekten skulle skriva, om de vore författare. Till sin vida omtalade Mötley Crüebiografi The Dirt skapade han fyra sinsemellan olika röster, en för varje bandmedlem. För att få till de rätta uttrycken lånade han ord ur mejl från Tommy Lee och Mick Mars dagboksanteckningar.

Ändå går det alltid att känna igen en Neil Straussbiografi. Inte bara för att han attraheras av smuts och sleaze och historier från Hollywoods dunklaste bakgator, utan för att han är undantagslöst imponerad av dem han skriver om. Inte av musiken, han kommer aldrig bli en av ­författarna som kallar Eminem för ”en frälsare för Amerika efter 9/11”, utan av livsintensiteten som bara en Marilyn Manson eller Nikki Sixx får uppleva. Mer än något annat vill Neil Strauss bli sina intervjupersoner. I text lyckas han ofta. Strauss censurerar ingenting, lämnar fritt spelrum åt sjaskiga anekdoter och den djupaste drogmisär. Han är fascinerad, men blir sällan devot. Missbrukare i realtid och tillräckligt många historier om uppsnortade spindlar sköter moraliserandet på egen hand.

Dagens rockbiografier är populärkulturens bekännelselitteratur. Ingen artist tjänar längre på att berätta mindre än hela den solkiga sanningen. Neil Strauss banade väg för en ny sorts auktoriserade skandalbiografier om rockstjärnor som överlevt och ibland ångrar sig. Han visade att de bästa biografierna skrivs av den som inte bara krupit in i huvudpersonens innersta, utan också vågar sätta sin egen prägel på rockmytologin. Även om detta kan ta sig uttryck i ett överdrivet intresse för 1600-talsskottar.