De diktade sig själva

Under något decennium i mitten på förra århundradet fanns det ett författarpar som gläns-te lite starkare än alla andra. Det framstod som ett så speciellt förhållande, romantiskt, starkt, kreativt, avundsvärt, nästan mytiskt - och till och med lite farligt i sin betoning av den fria sexualiteten. Hon var lite vackrare än de andra och han lite mer majestätisk. Under Bonniers författarfester på Manila tronade de i en soffa där de bokstavligen höll hov.

När jag själv träffade dem i slutet på åttiotalet var den tiden sedan länge över. Han var gammal, sjuklig, arg och förvirrad, hon den genuint opraktiska vårdar-innan som aldrig någonsin hade vårdat någon. Men de var tillsammans, och det verkade så självklart att de hörde ihop. Nu är de båda döda. Artur Lundkvist dog i december 1991, Maria Wine i april 2003. Den 3 mars 2006 fyller Artur hundra år.

Jag var en ung doktorand som hade fått för mig att jag skulle skriva om Artur Lundkvist. Jag var precis på randen till att bli publicerad, både skönlitterärt och som kritiker, och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Det jag såg var två människor som alltid hade varit i rörelse - snarare på flykt än på väg - och nu satt de fast, tragiskt inklämda i den gans-ka nergångna lägenheten på Råsundavägen.

Artur hade levt via skrivandet, nästan maniskt, lika livsuppehållande som att andas eller äta. Nu kunde han inte skriva, på sin höjd dra en eller annan anekdot som ganska sällan stämde överens med verkligheten. Marias skrivande hade också gått i stå efter Arturs sjukdom som la honom i koma i början på åttiotalet. Hon satt vid hans sjukbädd varje dag och sjöng hans favoritsång medan läkarna skakade på huvudet och räknade bort honom från de levandes krets. Men hon sjöng upp honom ur dödsriket, och efter det att han slog upp sina ljusblå ögon vigde hon sitt liv åt att ta hand om honom. Hon, den mest verklighetsfrånvända av alla, tvingades i närkamp med verklighetens allra bistraste realiteter.

Hennes skrivande kom i gång igen efter Arturs död, en sista, stark blomning i dödens närhet. Då renodlades hennes dikt till vad den egentligen alltid hade varit: ett sätt att överleva, ta sig igenom dagen.

Båda två behövde litteraturen för att leva, hon på ett lite mer klassiskt, självbiografiskt, terapeutiskt sätt, han mer opersonligt, frenetiskt, intensivt och innerst inne minst lika terapeutiskt. Det är ingen slump att dikten troligen förlängde bådas liv med flera år. Ju mer jag tittar på det, desto mer logiskt framstår det. Båda diktade sig själva.

När jag ser dem sitta där och trona i Manilasoffan ser jag numera ett helt planetsystem av myter kretsa kring dem. Det är myterna, självmytologiseringens fiktioner, som skapar strålglansen. De var ett genuint diktarpar på så vis att de diktade sina liv - och inte minst sitt gemensamma liv.

Det är när Artur Lundkvist finner vägen till mänsklighetens gemensamma mytskatt kring mitten av trettiotalet - i samma veva som han träffar det unga danska optikerbiträdet Karla Petersen på ett tåg i Nordsjälland under sommaren 1936 - som hans författarskap finner sin rätta näring. Aldrig mer ska den trettioårige Artur drabbas av ungdomens skrivkramp, myten blir hans följeslagare genom livet.

Och den unga Karla Petersen blir en del av mytbygget. Hon, som knappast tillhör de stora läsarna i världen, mejslas sakta fram till en helt ny karaktär: den undersköna svenskspråkiga poetissan Maria Wine.

Och då kommer man till kärnfrågan, den som har spökat inom mig i alla år: Hur stod det egentligen till med kärleken mellan dem? Hur mytisk var själva kärleken som skimrade så starkt i offentlighetens sken?

För min egen del blev det en bok, en avhandling om Arturs sätt att undfly de gängse litterära genrerna. Den hette Genrernas tyranni och kom 1995. Men saker blev kvar inom mig, saker som inte handlade om text, men inte heller direkt om liv. Jag fick erbjudanden efteråt om att skriva en regelrätt biografi, men det kändes aldrig riktigt rätt.

Det som hade blivit kvar inom mig sedan de där besöken hos de åldrade Artur och Maria (och som förstärktes tillsammans med Maria som änka) krävde någonting annat, det kände jag. Det var en stämning, en atmosfär, ett helt universum av ogripbarheter som biografins rena fakta bara skulle snudda vid. Det var en stämning som sa så otroligt mycket om kärlek och konstnärskap under nittonhundratalet. En bok tornade långsamt upp sig, en sorts lyrisk roman.

Först nu har jag kunnat skriva den, till Arturs hundraårsdag. Men den handlar minst lika mycket om Maria. Och den handlar en hel del om myter.

Allt kaotiskt och ogripbart fick form när Artur Lundkvist hittade hem till myten. Att det sker precis samtidigt som han gifter sig - under en mycket osentimental ceremoni i Köpenhamns rådhus i december 1936 - är en händelse som ser ut som en tanke. Han kan foga ytterligare en myt till alla sina tidigare: Pygmalionmyten, konstnären som kan knacka fram en annan konstnär ur vardagens döda marmor och blåsa liv i den. Med sin konst kan han skapa liv. Är det så han ser på Karla som skulle bli Maria?

Om de hade levt helt och hållet via myten hade det inte varit så spännande. Det är när mytens strukturer bryts och autentiska röster plötsligt gör sig hörda som den verkliga spänningen uppstår. Det märkliga är att Artur nästan bara tycks ha en autentisk röst när han, ofta remarkabelt känsligt, läser och bedömer text. Och jag tror att det var det som fastnade inom mig de där kvällarna hos Maria och Artur på Råsundavägen: den autentiska kärlekens röst. Trots allt, mitt där inne i den personliga mytologins högborg. Men hur, var, när?

För att kunna urskilja den rösten måste man först se myterna. Vid Arturs rötter finns en outsidermyt och en uppbrottsmyt. Han var det udda barnet i den proletära nordskånska småbrukarfamiljen som med sin stora envishet förmådde bryta sig ut och i en stor självständighetsmyt röja sin egen starka väg till friheten. Han bar också på en liten hjältemyt i form av en fri och självständig morbror som stärkte honom i relationen till den aggressive fadern och den frireligiösa modern. Så kom framgångsmyten i form av vägen från umbäranden i Köpenhamn och Paris till genombrottet i Stockholm. Det är ett moras av personliga mytologier som möter Karla på hennes väg till Maria.

Själv bär hon också på myter. Hon är det övergivna barnhemsbarnet i en självömkande övergivenhetsmyt. När Artur uppenbarar sig spelar han sin roll i hennes prinsmyt, och hon får också chansen att producera en hemkomstmyt. Efter tjugofyra års irranden i ödemarken hittar hon hem. Hon inser att hon har talang, att hon är på väg att förvandlas fullständigt i en sann transformationsmyt. Och inte minst inser hon att hon är vacker, hon försummar inte ett tillfälle att berätta om hur folk världen runt misstar henne för Greta Garbo eller Ingrid Bergman. Hon väcker till liv en skönhetsmyt, som Artur, själv fångad i en myt om sin egen fulhet och lantliga robusthet, ingalunda står okänslig för. Maria Wine är och förblir en sann prövning för ett feministiskt sinnat medvetande - spelade hon bara på de manliga myterna eller lät hon sig slukas av dem?

Och det är när myten om den fria kärleken, kalkerad på Sartre och de Beauvoir, tar plats i Arturs och Marias liv som saker och ting ställs på sin spets. De reser ofta bort med alternativa partner, de blir förälskade på var sitt håll, de tar för sig av livets så kallade goda - och de återvänder alltid till varandra, på ett eller annat sätt.

När de sitter där i Manilasoffan och tronar som diktens kungapar frågar man sig om detta bara var möjligt på grund av förra seklets alla märkliga mytbildningar. Och samtidigt skiter man i det. Samtidigt låter man sig förföras av två liv som inte liknar några andra - och som aldrig kommer att få några likar.