Vad de inte såg

Den svenska delegationen såg ingenting sådant.

I boken Pol Pots leende frågar sig biståndsarbetaren och journalisten Peter Fröberg Idling hur detta var möjligt.

Den korrumperade USA-stödda regimen hade störtats 1975 i samband med att kriget i Vietnam tog slut. När de röda khmererna tog över gick de till väga helt annorlunda än kommunistpartierna i Vietnam och Laos.

Städernas invånare drevs genast under hot om våld ut på landsbygden, sjukhus och andra moderna institutioner slogs sönder, familjer splittrades genom utrensningar och folkomflyttningar, motspänstiga mördades, arbetsläger upprättades. Idén var att städerna inte kunde försörjas och att man måste börja om från början.

Fröberg som bott ett par år i Kambodja, träffat många överlevande och kan språket talar om "1900-talets värsta folkmord" och "stenåldersliknande slavarbete", där "ett välsmort helvetesmaskineri arbetade utan uppehåll och över tusen barn, kvinnor och män dog varje dag".

Många svenskar trodde att förhållandena var likartade i de tre länderna och stödde till att börja med förhastat den nya regimen. Alla utom Jan Myrdal har såvitt jag vet ändrat uppfattning. I Fröbergs bok tar även de tre övriga medlemmarna i gruppen avstånd från sin dåvarande uppslutning kring Pol Pots regim, i ett par fall i gripande formuleringar.

1979 gick en vietnamesisk styrka, efter ömsesidiga gränskonflikter, över gränsen. Pol Pots regim föll samman direkt och smågrupper av röda khmerer tog sin tillflykt till gränstrakternas djungler. Jan Myrdal inbjöds dit, skrev om dem i Svenska Dagbladet och använde fortfarande termen "Demokratiska Kampuchea". Han uttrycker ett djupt hat mot Vietnam.

Det var inte så konstigt att Myrdal skrev i det USA-vänliga Svenska Dagbladet. USA hade under Nixon gjort upp med Kina som stödde Pol Pot. Kineser hade fört krig mot Vietnam i gränstrakterna i norr men förlorat mot vältränade vietnameser. USA kunde nu ta revansch på Vietnam och stödde tillsammans med Kina Pol Pot, som därför under flera år representerade Kambodja och stod för mänskliga rättigheter i FN.

Det var fullt möjligt att få informationer om vad som hände inne i det för de flesta stängda Kambodja. En grupp journalister från Jugoslavien gjorde samma år en dokumentärfilm, med tömda städer i sönderfall, barnarbete och desperata, utmärglade människor i jordbruksarbete.

Fröberg skriver om flyktingar och diskuterar deras trovärdighet. Jag besökte två gånger de här åren flyktingläger längs gränsen i Thailand. Även om man kunde tvivla på en del berättelser var bilden sammantaget ändå ohygglig.

Fröberg tar upp en bok som många av oss läste, fransmannen Ponchauds Kambodja - år noll från 1977 med väldokumenterad information. Senare kom den berömda filmen Dödens fält.

En av de svenska resenärerna blev dock betänksam när de i en kollektiv matsal såg bilder av Mao Zedong, Kim Il Sung och Pol Pot, som beskrevs som den "klarsynte, rättfärdige, underbare ledaren".

Jag kom till huvudstaden Phnom Penh några månader efter Pol Pots fall: en tömd spökstad, grov förstörelse, gamla sedlar vid riksbanken i drivor i rännstenen, biblioteksböcker utslängda på gräsmattan, problem med rent vatten. Jag besökte fängelset Tuol Slueng, där tortyrsängar med kedjor och klädtrasor med levrat blod ännu fanns kvar.

Vid två senare besök lyssnade jag på oändliga berättelser av människor som förlorat hela eller stora delar av den övriga familjen och besökte barnhem för föräldralösa. Jag gick omkring i hettan på Dödens fält, där de staplat upphittade vita dödskallar i ett väldigt skjul.

En av svenskarna berättar att delegationen kom överens om att inte ställa frågor om försvunna. Jan Myrdal talade både då och efteråt myndigt om bonderevolter i Europa på medeltiden. Han jämförde barnarbetet i de röda khmerernas Kambodja med den skeppsgossekår som en gång fanns i Sverige. Men han har vägrat att ställa upp i intervjuer för Fröberg.

Det finns inte någon rationell förklaring till varför svenskarna såg så många glada människor, utom möjligen att resan var välorganiserad av regimen.

Boken är en läsvärd berättelse om en absurd episod. Men den påminner oss om att man inte bör tappa förståndet vid betraktandet av extrema ideologier.