Vi älskar honom – yeah, yeah, yeah

4–500 fans jublar när Bruno K Öijer intar scenen på den pampiga biografen Draken i Göteborg. Direkt står det klart att det här inte kommer att likna någon annan poesiuppläsning. I en stark spotlight, med sin skarpskurna skugga dansande bakom sig, tolkar Öijer tillvaron åt oss. Medan han reciterar är tystnaden andäktig, när han markerar att han är klar med ett stilenligt ”all right!” eller ”yeah!” – som i ”där satt den!” – mullrar applådåskorna. Den vitale 57-åringen är på scen i två timmar, med en kvarts rökpaus och två omgångar extranummer. Han öser generöst ur sina samlingar från sent 70-tal till nya boken Svart som silver.

  Det är en fantastisk föreställning. Öijer vecklar skickligt ut ordflödena till hela filmer, glasklara i sina konturer ända fram till sextonde raden där jag sitter. Sveriges meste mikrofonpoet erkänner inga fysiska avstånd, och för den delen inga avstånd mellan döda och levande. Han erkänner heller inga världsliga auktoriteter, och är en av få som klarar balansakten mellan mystik och politik.

   Beväpnad med en dikt från sin nya samling går Öijer, oväntat lik en grumpy old man, till storms mot den mediala verkligheten: ”en gurglande vask/som svämmar över med en digerdöd av skvaller/och fånigt trams”. Folk ”gräver i varandras åsiktstarmar”, mässar predikanten Öijer. När han slutar med ett rungande ”if they move, kill’em!” – ett citat från Sam Peckinpahs film Det vilda gänget – vet publikens entusiasm inga gränser. Lika stark respons möter dikten Sky av lögn. Där försvinner riksdagshuset ”som ett grått meningslöst damm” ur poetens synfält, och in virvlar fria löv, gamla från vintern och nya gröna som tar hand om varann. Det liknar en anarkistisk filantropi. En mäktig opinionsbildare har skaldat.