Våga visa ansiktet

Konstnärlig forskning får mig ibland att tänka på Umberto Ecos intellektuella kriminalroman Rosens namn. Inte för att konstnärliga fakulteter har så många likheter med ett medeltida benediktinkloster som mördar fritänkande munkar, utan för att det som sker innanför akademins murar så sällan ser dagens ljus. Och när det väl gör det är det symptomatiskt nog alltid konstkritikerna och konsthistorikerna som står för blodspillan. Är de måhända rädda för att konstnärer ska ta över deras yrkesroller?

För konstkritikern Inger Landström är konstnärlig forskning som att slå knut på sig själv och för konstkritikern Pontus Kyander är det bara en suspekt verksamhet som skapar diskrepanser mellan doktorerade och icke-doktorerade professorer. Och visst finns det risk för en viss oordning i det akademiska maskineriet, men om det är något som behöver röras om så är det just det.

Hur ser då den konstnärliga forskningen ut vid en närmare granskning? Efter att ha lustläst den utmärkta tidskriften Art Monitors alla nummer (som kommit ut sedan förra året från konstnärliga fakulteten i Göteborg i Johan Öbergs regi) inser jag att den frodas mer än någonsin. Här pågår ett livligt pendlande mellan essäistik, praktik och en diskursiv metanivå som känns mycket spännande. Det talas om den tysta kunskapen, om poetik, om reflekterande över reflekterandet och gestaltande av gestaltandet, om skillnaden mellan objektiv och subjektiv kunskap, epistemologi och doxologi – den sistnämnda försvarad av ingen mindre än filosofen Mats Rosengren som landar likt en ordningsbringande deus ex machina i begreppsförvirringen. Texterna är starkt polemiska och på sina håll så humoristiska att man känner sig förflyttad till en grekisk agora där alla talar i mun på varandra. Detta ser jag bara som ett friskhetstecken – konstnärlig forskning behöver dissensus!

Däremot verkar det råda stor konsensus kring vilken sorts konstsyn som premieras: den dokumentaristiska, antropologiska konsten som vältrar sig i misärbilder och historier om den Andre. Etiken och moralen bakom exotiska skildringar av både lyxiga gated comunities och segregerade förorter förklaras av Mike Bode och Staffan Schmidt som ”rätten till självbestämmande”. Under kamerans blick är vi alla lika tycks de vilja säga.

I tidskriften Geists förra nummer, till vilket redaktionen erbjöd en rad players från den svenska konstvärldens alla hörn att uttala sig om konstnärlig forskning och metodologi, får sådana naiva utsagor hårda slag på fingrarna. Om Art Monitor-serien fungerar som en grekisk agora, fungerar Geistnumret som en redaktionell rättegång. Ingen kommer undan redaktörernas sylvassa kommentarer i slutet av numret, inte ens de intressantaste inslagen som blandar fakta och fiktion i sökandet efter ett alternativt sanningsbegrepp. Tyvärr befinner sig både Geist och Art Monitor långt bort från det offentliga samtalet.

Den konstnärliga forskningen är onekligen en mikrorevolutionär verksamhet, en reell frizon från såväl marknadens och de statliga bidragens påbud, en perfekt störning av humanioras skönhetssömn. Men för att bli riktigt kraftfull måste den ut i verkligheten, bilda opinion, kräva förändringar, skapa nya paradigmskiften, ta risker, våga hävda något mer än att “vi vill hålla på med konstnärlig forskning”.

Detta var kanske också syftet med utställningen Talking loud and saying something som Mika Hannula curerat på Göteborgs Konstmuseum (pågår till och med 16 november) för att ge en inblick i fyra separata forskningsprojekt. Men den klatschiga titeln passar illa: det är en lågmäld, undanglidande och tidskrävande konst som möter betraktaren – dock en konst som ställer såväl intellektuella som emotionella krav, och som undersöker representationens möjligheter. I enlighet med den nya curatortrenden har Hannula valt att inte ha ett tematiskt grepp om utställningen. Förhoppningen är att man ska möta konsten på dess egna villkor och sätta ihop sin egen berättelse.

Och visst finns det trådar att dra i om man läser de texter som hör till verken. Heli Rekulas undersökningar av kroppens teater binds fint ihop med Jacqueline Donachies installationer över det kroppsliga förfallet, Huntingtons sjukdom och andra muskelsjukdomar där familjen får bli det slutgiltiga bärmedlet. Idén om kroppen som familj och familjen som samhälle går igen genom hela utställningen. Men det är en marginaliserad samhällskropp som står i centrum vilket skapar ett och annat etiskt problem.

Sopawan Boonnimitras poetiska och något exotiserande bildsvit över exiltillståndets existentiella väntrum där hem och hemlöshet flutit ihop, knyts samman med Annica Karlsson Rixons och Anna Viola Hallbergs porträtt av homosexuella i S:t Petersburg där utanförskapet vänts till innanförskap. Rixon och Hallbergs projekt är både heroiskt och djupt problematiskt. Men här finns en ofrånkomlig maktrelation mellan skildraren och det skildrade som består i det höga pris som de involverade homosexuella får betala. Om verket skulle visas i Ryssland skulle personerna i fråga riskera både jobb och anseende. Det räcker att någon från S:t Petersburg reser till Sverige, råkar se utställningen och berättar om den när han eller hon återvänder hem, för att dessa personer ska råka illa ut i det långa loppet.

Men vad vore konsten utan dessa risktaganden, utan dessa välvilliga brobyggen som hela tiden visar på konstens begränsningar? Talking Loud and Saying something förblir en intressant utställning. Huruvida den utmanar synen på konstnärlig forskning eller som Hannula skriver i introduktionstexten ”våra föreställningar om vad konst och kunskap är” – är en annan fråga.