De är våra värsta fiender

Sedan 2001 har Davos och Porto Alegre varit globaliseringens tvillingstäder: Davos, den exklusiva schweiziska semesterorten där den globala eliten av direktörer, statsmän och mediepersonligheter träffas för sitt World Economic Forum under tung polisbevakning, för att försöka övertyga oss (och sig själva) om att globaliseringen är sin egen bästa medicin; Porto Alegre, den subtropiska brasilianska staden där antiglobaliseringsrörelsens mot-elit träffas, för att försöka övertyga oss (och sig själva) om att kapitalistisk globalisering inte är vårt oundvikliga öde – att, som den officiella sloganen lyder, ”en annan värld är möjlig”. Det tycks emellertid som om Porto Alegre-mötena på något sätt har tappat fart – vi har hört mindre och mindre talas om dem under de senaste åren. Vart tog Porto Alegres lysande stjärnor vägen?

Åtminstone en del av dem flyttade till Davos. De som nu i första hand sätter tonen på Davosmötena är den grupp av entreprenörer som med ett ironiskt ordval kallar sig ”liberala kommunister”, och som inte längre accepterar motsättningen mellan Davos och Porto Alegre: de påstår att vi kan äta den globala kapitalistiska kakan (lyckas som entreprenörer) och ha den kvar (ställa oss bakom de antikapitalistiska kraven på socialt ansvarstagande, miljöhänsyn och så vidare). Det finns inget behov av Porto Alegre: i stället kan Davis bli Porto Davos.

Vilka är då dessa liberala kommunister? De vanliga misstänkta:

Bill Gates och George Soros , vd:arna för Google, IBM, Intel, eBay, liksom hovfilosofer som Thomas Friedman . Dagens verkliga konservativa, hävdar de, är inte bara den gamla högern med dess löjliga tro på auktoriteter, ordning och trångsynt patriotism, utan också den gamla vänstern med dess krig mot kapitalismen: båda utkämpar sina skuggspelsbataljer utan att ta hänsyn till de nya realiteterna. På de liberala kommunisternas nyspråk betecknas denna nya verklighet som ”smart”. Att vara smart är detsamma som att vara dynamisk och nomadisk, och emot centraliserad byråkrati; att sätta dialog och samarbete framför centrala auktoriteter, flexibilitet framför rutin, kultur och kunskap framför industriell produktion, och spontan interaktion och självreglering framför fasta hierarkier.

Bill Gates är en ikon för det som han har kallat ”friktionsfri kapitalism”, det postindustriella samhället och ”arbetets slut”. Mjukvara vinner över hårdvara och den unga nörden vinner över den gamla direktören i sin svarta kostym. I de nya företagshuvudkontoren finns det inte mycket av yttre disciplin; före detta hackers dominerar scenen, de arbetar långa dagar och åtnjuter gratis drinkar i lummiga omgivningar. Det bakomliggande antagandet här är att Gates är en subversiv, marginell huligan, en ex-hacker, som har tagit över verksamheten och klätt ut sig till respektabel styrelseordförande.

Liberala kommunister är toppdirektörer som återuppväcker protestandan eller, för att uttrycka det på omvänt sätt, alternativrörelsetöntar som har tagit över storföretagen. Deras dogmsystem är en ny, postmoderniserad version av Adam Smiths osynliga hand: marknaden och det sociala ansvarstagandet utgör inte varandras motsatser, utan kan återförenas på ett ömsesidigt fördelaktigt sätt. Som Friedman uttrycker det behöver ingen vara omoralisk för att göra affärer nuförtiden; samarbete med anställda, dialog med kunder, respekt för miljön, genomskinlighet i avtalen – häri ligger nycklarna till framgång.

Olivier Malnuit listade nyligen de liberala kommunisternas tio budord i den franska tidskriften Technikart:

1. Du skall ge bort allting gratis (gratis tillgång, ingen copyright); ta bara betalt för tilläggstjänsterna, som kommer att göra dig rik.

2. Du skall förändra världen, inte bara sälja saker.

3. Du skall vara givmild, och medveten om vikten av socialt ansvarstagande.

4. Du skall vara kreativ: fokusera på design, nya teknologier och vetenskap.

5. Du skall berätta allt: ha inga hemligheter, stöd och praktisera kulten av genomskinlighet och fritt informationsflöde; hela mänskligheten bör samarbeta och interagera.

6. Du skall inte arbeta: ha inget fast nio-till-fem-jobb utan ägna dig åt smart, dynamisk, flexibel kommunikation.

7. Du skall gå tillbaka till skolan: ägna dig åt permanent utbildning.

8. Du skall fungera som en enzym: arbeta inte bara för marknaden, utan starta nya former av socialt samarbete.

9. Du skall dö fattig: ge tillbaka dina rikedomar till dem som behöver dem, eftersom du har mer än du någonsin kan spendera.

10. Du skall vara staten: företag bör ingå partnerskap med staten.

Liberala kommunister är pragmatiska; de avskyr en doktrinär inställning. Det finns ingen exploaterad arbetarklass idag, bara konkreta problem som behöver lösas: svält i Afrika, muslimska kvinnors svåra situation, religiöst fundamentalistiskt våld. När det inträffar en humanitär kris i Afrika (liberala kommunister älskar humanitära kriser, de lockar fram det bästa hos dem) bör vi, i stället för att ägna oss åt antiimperialistisk retorik, gå samman och tänka ut det bästa sättet att lösa problemet, engagera människor, regeringar och företag i ett gemensamt projekt, börja få saker att hända i stället för att förlita oss på centraliserad statlig hjälp, närma oss krisen på ett kreativt och okonventionellt sätt.

Liberala kommunister gillar att poängtera att vissa stora internationella bolags beslut att ignorera apartheidregler inom sina egna organisationer var lika betydelsefullt som den direkta politiska kampen mot apartheid i Sydafrika. Avskaffande av segregationen inom företaget, lika lön för samma arbete till svarta och vita, etc: detta var ett perfekt exempel på hur kampen för politisk frihet sammanföll med affärsintressen, eftersom samma företag nu kan blomstra i Sydafrika efter apartheid.

Liberala kommunister älskar maj 1968. Vilken explosion av ungdomlig energi och kreativitet! Så som den skakade om den byråkratiska ordningen! Vilken rörelsekraft den gav åt det ekonomiska och sociala livet efter att de politiska illusionerna fallit bort! De som var tillräckligt gamla var själva med och protesterade och slogs på gatorna: nu har de förändrats i syfte att kunna förändra världen och revolutionera våra liv på riktigt. Var det inte Marx som sade att alla politiska omvälvningar var betydelselösa jämfört med uppfinnandet av ångmaskinen? Och skulle inte Marx idag ha sagt: vad är alla protester mot den globala kapitalismen i jämförelse med internet?

Framför allt är liberala kommunister sanna världsmedborgare – anständiga människor som oroar sig. De oroar sig över populistisk fundamentalism och ansvarslösa, giriga kapitalistiska storföretag. De ser de ”djupare orsakerna” till dagens problem: massfattigdom och hopplöshet leder till fundamentalistisk terror. Deras mål är inte att tjäna pengar, utan att förändra världen (och, som en sidoeffekt, tjäna ännu mer pengar). Bill Gates är redan den enskilt största välgörenhetsidkaren i mänsklighetens historia; han visar sin kärlek till nästan genom att donera hundratals miljoner dollar till utbildning, kampen mot hunger och malaria, etc. Kruxet är att innan man kan ge bort allt detta så måste man ta det (eller, som de liberala kommunisterna skulle uttrycka det, skapa det), För att kunna hjälpa människor, lyder det rättfärdigande argumentet, måste man ha de medel som krävs för att göra det, och erfarenheten – det vill säga, erkännandet av att alla centraliserade statliga och kollektivistiska metoder misslyckats katastrofalt – lär oss att privat företagsamhet är det klart effektivaste sättet. Genom att reglera företagen och beskatta dem alltför hårt undergräver staten det officiella målet med sin egen verksamhet (att göra livet bättre för majoriteten, att hjälpa de behövande).

Liberala kommunister vill inte reduceras till profitmaskiner: de vill att deras liv ska ha en djupare mening. De är emot gammaldags religion och för andlighet, för konfessionslös meditation (alla vet att buddhismen har förebådat hjärnforskningen, att effekterna av meditation kan mätas vetenskapligt). Deras motto är socialt ansvarstagande och tacksamhet: de är de första att erkänna att samhället har varit ofattbart välvilligt mot dem och gett dem möjlighet att utveckla sina talanger och samla ihop en förmögenhet, och därför känner de det som sin plikt att ge något tillbaka till samhället och hjälpa människor. Denna välgörenhet är det som gör affärsmässiga framgångar mödan värda.

Detta är inte något helt nytt fenomen. Minns Andrew Carnegie, som anlitade en privatarmé för att slå ner facklig organisering i sina stålverk och sen gav bort stora delar av sin förmögenhet till utbildningssatsningar och kulturella och humanitära ändamål, och som därmed bevisade att han, trots att han var en man av stål, hade ett hjärta av guld. På samma sätt ger dagens liberala kommunister bort med den ena handen vad de roffade åt sig med den andra.

Enligt den liberalt kommunistiska etiken motverkas jakten på profit av välgörenhet: välgörenhet är den del av spelet, en humanitär mask som döljer den underliggande ekonomiska exploateringen. Utvecklade länder ”hjälper” oupphörligt underutvecklade länder (med bistånd, krediter, etc.), och undviker på så sätt den centrala frågan, som gäller deras delaktighet i och ansvar för tredje världens miserabla situation. Man exporterar den (nödvändiga) mörka sidan av produktionen – disciplinerat, hierarkiskt arbete, miljöförstöring – till ”icke-smarta” platser i tredje världen (eller osynliga platser i den rika världen). Den ultimata liberala kommunistiska drömmen vore att exportera hela arbetarklassen till osynliga svältlönefabriker i tredje världen.

Vi bör inte göra oss några illusioner: liberala kommunister utgör fienden nummer ett till varje sann progressiv kamp idag. Alla andra fiender – religiösa fundamentalister, terrorister, korrumperade och ineffektiva statliga byråkratier – är beroende av lokala omständigheter som är betingade av yttre krafter.

I La Crainte des Masses (1997) beskriver Etienne Balibar de två motsatta men ömsesidigt kompletterande formerna av överdrivet våld i dagens kapitalism: det objektiva (strukturella) våld som finns inbyggt i den globala kapitalismens sociala förhållanden (det automatiska skapandet av marginaliserade och överflödiga individer, från bostadslösa till arbetslösa), och det subjektiva våld som utförs av framväxande etniska och/eller religiösa (kort sagt: rasistiska) fundamentalismer.

Liberala kommunister må bekämpa subjektivt våld, men de fungerar som ombud för det strukturella våld som skapar förutsättningarna för explosioner av subjektivt våld. Samma George Soros som ger bort miljoner dollar för att finansiera utbildning har ödelagt tusentals människors liv genom sina finansiella spekulationer och på så sätt skapat betingelserna för den intolerans han själv fördömer.