Vakna, vänstern!

Plötsligt framställs de nästan som hjältar i media: Bo Lundgren, Mats Odell, Anders Borg. Finanskrisen har lyft dem ur opinionsträsken och de strålar mot kamerorna. ”Det är jag som äger Carnegie”, undslipper sig den förre moderatledaren när han kriskvällen kliver förbi vakterna in på den anrika bank som just klappat ihop. Egot växer. Men själv kan jag inte uppleva det som annat än en lektion i absurdism.

Många av dessa män – inte minst Lundgren – arbetade redan på åttiotalet hårt för att avreglera det svenska bankväsendet, vilket slutade i kraschen i nittiotalets början. Den yngre Anders Borg vinner i sin tur poänger på att skälla ut bankerna, fastän han inte viker en tum från den utförsäljningsdoktrin som säger att staten ska göra sig av med det statliga bolåneinstitutet SBAB och likadant med Mats Odell, ännu en marknadskramare som surrealistiskt nog tjänar opinionspoäng på en kris för just den marknadsdoktrin han tror på.

Hur är det möjligt? Naomi Klein gav i Chockdoktrinen en rad exempel på hur samhällen i kris så mycket lättare kan ställas om i nyliberal riktning. När jag läste hennes bok kunde jag instämma i det mesta, men jag saknade en avgörande sak: Insikten om att också vänstern och de progressiva genom historien faktiskt har lyckats utnyttja kriser för att formatera om hela samhällen. I trettiotalets Sverige jagade Alva och Gunnar Myrdal med sin Kris i befolkningsfrågan till och med upp delar av den svenska högern och fick dem att acceptera en rad sociala reformer. Roosevelts New Deal, som innebar ett nytt socialpolitiskt tänkande och mer makt åt fackföreningarna, är ett lysande exempel på att chockdoktrinen kan användas åt bägge hållen. Det är heller knappast någon tvekan om att det som möjliggjorde Obamas valseger var det krismedvetande som finanskollapsen alstrat.

Den finansiella kris som nu sveper genom världen borde innebära ett drömläge för alla kritiker av den doktrinära marknadsliberalismen. Räddningsaktionerna från statligt håll – i USA, Europa och nu även Kina – saknar motstycke i kapitalismens historia och innebär i alla fall idéhistoriskt att Milton Friedman lämnat oss och att den nyss dödförklarade Maynard Keynes nu står livs levande. Men bara delar av Keynes praktik, inte hans världsbild. Därför att i dag finns det knappt några systemkritiska impulser kvar inom den intellektuella vänstern som verkligen irriterar makten; på sin höjd gläder sig väl denna vänster åt det litterära faktum att Das Kapital klättrar på försäljningslistorna.

Var är vänsterns chockdoktrin? Arbetarrörelsens? Jag ser mig omkring men märker inte många spår av den. Den debatterande vänster som finns kvar tycks för länge sedan ha släppt intresset för de tunga ekonomiska frågorna, för socialpolitik och till och med för idépolitik.

När den amerikanska bolånekrisen exploderade kom det inte som en överraskning för den som åtminstone hjälpligt följt den ekonomiska utvecklingen. Men när den väl var ett faktum var högerns tankesmedjor, i USA såväl som i Sverige, snabbt ute och förklarade i artiklar och rapporter att den skyldiga egentligen är staten som lagt sig i för mycket! Vänstern däremot, den höll nästan tyst.

Så hur skulle en vänsterns chockdoktrin se ut? Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Nej, jag inbillar mig inte att vi bevittnar slutet för denna kapitalism. Beslutsamheten hos regeringarna är imponerande: Systemet ska icke tillåtas kollapsa och injektionerna för att väcka liv i ekonomin är nästan gränslösa. Vem vågar ens drömma om samma beslutsamhet när det gäller klimatet eller världsfattigdomen? I vart fall har den länge dominerande synen att staten är maktlös vederlagts med åtskilliga biljoner skattedollar.

Varför är det till exempel bra med statligt ägande? Så länge jag kan minnas har ingen på allvar ställt frågan utan att se modlös ut. Men jag kan räkna upp flera fördelar:

1) Det ger långsiktighet; staten kan se bortom en konjunktur.

2) Statligt ägande ger mer makt åt demokratin. På marknaden räknas makt efter hur stora ekonomiska resurser du har men i demokratins sfär gäller en människa en röst. Om det offentliga äger mycket betyder det att även den fattigaste har ett visst inflytande över samhällsekonomin.

3) Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare.

4) På stora områden kan bara offentligt ägande garantera en jämlik tillgång till de tjänster som verksamheterna erbjuder; det gäller skola, vård och omsorg.

5) När verkligt djupa ekonomiska kriser inträffar visar det sig alltid att en omfattande offentlig sektor bidrar till att stabilisera ekonomin. Staten kan gå med underskott i en lågkonjunktur, vilket ett privat företag inte kan.

Inför ett handlöst fallande Volvo, som riskerar att förlama hela Västsverige, bör frågan resas varför inte företaget skulle kunna köpas upp av staten eller av AP-fonderna och inriktas på att få fram världens ledande miljöbil. Man kan också undra varför skandalbanken Carnegie inte behålls i statlig ägo. Och varför är det inte självklart att inför en annalkande kris öka ersättningsnivån i a-kassan och ta bort karensdagen? När Mona Sahlin talar så engagerat om a-kassan reducerar hon den tyvärr till en välfärdsfråga enbart för den enskilde löntagaren, trots att a-kassan är ett krisbekämpningsinstrument för hela samhället.

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.