Iran – yes we can

Jag tror att det är tevens fel. Folk ser Obama hålla tal och vet inte till sig av förtjusning. Nu blir det förändring!

Så sorlar jublet ut och den nyvalde träder fram med sitt team: det är gråansiktena från Wall Street, tanketrusterna och bolagsrummen.

Medan valkampen pågick var dessa herrar och damer tvärs över partigränserna sysselsatta med allvarliga politiska frågor, sådant som utmaningen från Iran mot landets intressen i Mellanöstern.

Debatten handlar inte längre om USA ska genomföra en ”förebyggande” militär attack, förklarar diplomaten James Dobbins. Argumenten bryts ”mellan dem som vill tala först och bomba sedan, och dem som inte tror att det behövs några förhandlingar innan bombningen drar igång”.

Det är som inför kriget mot Irak: mot ett självutnämnt världssamfund tycks en skurkstat med ett hemligt program för massförstörelsevapen stå. Visserligen har Iran, till skillnad från USA och dess förbundna, inte i modern tid startat något krig, och visserligen har varken USA:s spioner eller Internationella Atomenergiorganet hittat belägg för en pågående iransk utveckling av kärnvapen, men det spelar ingen roll. Redan med en ”breakout capability”, den praktiska möjligheten att raskt skaffa sig kärnvapen, korsar Iran den ”röda linjen”, heter det i en nyutkommen rapport från tanketrusten Bipartisan Policy Center.

Ickepridningsavtalet ger Iran rätt att anrika uran. Likväl måste arbetet stoppas eller omgärdas med drakoniska restriktioner, förklarar författarna till rapporten. De har tänkt ut hur det ska gå till.

Först hårdare ekonomiska sanktioner, sedan förhandlingar utan krav på att Iran först avbryter anrikningen. I stället en tidsgräns: ger Iran inte efter inom ”till exempel 90 dagar” ska USA och dess förbundna stoppa Irans import av bensin, vilket får svåra följder eftersom Iran har klen kapacitet att raffinera olja. Om inte det förslår: stryp Irans export av olja och naturgas.

Men då blir det oljekris igen. Den nye presidenten måste därför, heter det, ”från dag ett” rusta USA:s styrkor i regionen för en militär attack som kvickt undanröjer det iranska hotet.

Författarna tänker sig att öppningen för förhandlingar ska få hemmaopinionen och de allierade gynnsamt inställda till hårdare tag. Men Kina och Ryssland måste också med. Vita huset bör därför, förslås det, förmå saudierna att hota kineserna med indragna oljeleveranser, om de inte ställer upp. Ryssarna ska erbjudas förhandlingar om de planerade missilbaserna i Östeuropa.

Skulle anslutningen ändå bli otillräcklig kan USA på egen hand med flyg och flotta blockera Irans handel.

Försöker iranierna värja sig är det dags för bombplanen att lyfta mot kärnkraftsanläggningar och militära mål – och sedan kraftverk, elnät, broar och fabriker.

När landet på detta sätt förötts ska det bli som i Irak efter Kuwaitkriget, med inspektörer i en ändlös jakt efter massförstörelsevapen medan USA tar sig rätten att med fortsatta ekonomiska sanktioner och återkommande militära aktioner ingripa mot ”varje återuppbyggnad av den nukleära kapaciteten” och mot ”Irans förmåga att slå tillbaka”.

Författarna ser i sitt krig ”en kinetisk aktion”, ett fysikaliskt fenomen bortom all vedervärdighet, men de fruktar ändå att opinionseffekterna i Mellanöstern och på andra håll kan bli svåra. Ett besvär är att bombningar av kärnkraftverket i Bushehr ”kan få allvarliga ekologiska följder”.

Humanitär hjälp måste till. Annars skulle USA ”förlora internationellt stöd för militära aktioner mot Iran - och för framtida aktioner mot andra stater”. Det kan handla om att ”släppa ner livsmedel och mediciner från luften” eller ”skydda och om nödvändigt förflytta flyktingmassor”. ”Dessa aktiviteter”, avslutar författarna, ”kan pågå i åratal eller kanske till och med årtionden.”

En rapport bland andra? Tja, bland initiativtagarna till Bipartisan Policy Center finns fyra ledande kongressmän, bland dem Tom Daschle, tilltänkt minister i Obamas regering. Styrelsens ordförande är chef för Exelon, ett av landets största energibolag och stor sponsor av Obamas kampanj.

Till undertecknarna av rapporten hör Dennis Ross, tidigare sändebud för president Clinton i Mellanöstern, nu en av Obamas förtrogna.

Ordförande för projektgruppen bakom dokumentet är Natos tidigare överbefälhavare, general JamesJones, som sitter i styrelserna för oljebolaget Chevron och flygplanstillverkaren Boeing. Obama utsåg honom nyligen till rådgivare för nationell säkerhet och framhöll då särskilt att Jones ”förstår sambandet mellan energin och den nationella säkerheten”.

Det är ännu ett ämne tanketrusterna fördjupat sig i.

Nyckelordet är ”energisäkerhet”. James Jones varnar i en rapport för US Chamber of Commerce för miljöregleringarna. Utan växande mängder energi kommer ”den fria, rörliga livsstil vi åtnjutit” att vara i fara.

Men beroendet av fossila bränslen är ett bekymmer. Landet behöver olja till 96 procent av sina transporter. Det gör USA sårbart för störningar av tillflödet. Höga militärer och företagsledare drar i rapporten A National Strategy for Energy Security slutsatsen att USA måste minska sitt oljeberoende med alternativ energi – och samtidigt försäkra sig om ett ökat utbud av olja. Oljeländerna ska förmås att släppa in de utländska oljebolagen så att det blir fart på investeringarna, och USA:s krigsmakt ska skydda den världsomspännande infrastrukturen av oljekällor och transportvägar mot ”sabotage, attacker och politisk manipulation”.

Pentagon bör, föreslås det, ta upp diskussioner med sina allierade om att ”skapa en arkitektur som förbättrar säkerheten i strategiska nyckelområden”. Ett exempel är Centralasien, där ”krig i årtionden har förhindrat byggandet av en rörledning över Afghanistans territorium”, ett annat är området kring Persiska viken.

Det spelar ingen roll hur långt Iran sträcker sig i eftergifter kring kärnenergin. Så länge landet stör den planerade arkitekturen förblir det fredlöst. Försvagningen av USA:s ställning i världen talar visserligen för försiktighet. Den gamle presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski varnar för ett fyrfrontskrig med USA indraget i både Irak, Afghanistan, Pakistan och Iran: ”Det vore slutet för Amerikas dominans.”

Men spelet är redan långt gånget.

Med Obama får fossilkapitalismen ett fräscht fejs. När gråansiktena satt hangarfartygen i rörelse kommer han att tala i teven igen.