Utdrag ur "Kraschad" av Fredrik Virtanen

Gucci, Fendi, Mulberry, Prada, Rolex, Burberry.

Jag går på Biblioteksgatan på väg till inspelningen av mitt TV8-program ”Virtanen+sällskap” på Spy Bar.

Vi har varit där hela hösten, programmen är bra men ändå inte tillräckligt. Kvaliteten darrar i kanterna med för låg budget. 95 000 kronor i timmentv är svårt att göra utanför en fast studio och redan då är det en bråkdel av Malou von Sivers studiobudget.

Jag går på Biblioteksgatan, gatan som tillsammans med nedre Birger Jarlsgatan är det flottaste i shoppingväg Sverige har att erbjuda.

Klockan är strax efter sex på kvällen, det luktar absolut ingenting och ingen ser speciellt märkvärdig ut heller.

Vanliga människor tar sig från jobbet, stannar på en drink nere på Riche kanske, men mest skyndar de hem och först om många timmar börjar livet ordentligt här igen. Utelivet.

Torsdag är den stora festarkvällen numer för karriärföräldrar. De krökar onsdag och torsdag och softar med barnen på helgerna.

Här går jag.

Jag bär sponskläder från Björn Borg, en dubbelknäppt David Lettermankostym, fast svart – Letterman skulle aldrig bära svart i tv, det signalerar för mycket New York-elitism – som jag inte skulle ha haft råd med efter mina börshaverier denna höst.

7 000 kanske den kostar, kanske mer, jag vet verkligen inte, jag fick den av en kille på Björn Borg Sportswear på Grev Turegatan.

Kanske ville de via mig kommunicera att Borg blivit ett kreddmärke. White line heter linjen och den har ingenting av det småtöntigt populära som förföljt Björn Borg-kläder ända sedan starten på 90-talet.

Jag ägde Björn Borg-aktier när de verkade ostoppbara på börsen, våren 2007. De kostade 140 kronor.

Därpå börsintroducerades töntmärket Odd Molly och varenda mediekvinna på SVT köpte aktier i Odd Molly bara för att de älskar ack-så-mysiga krusidullkläder så mycket, vilket fick börskursen att skena helt vansinnigt och jag hoppade in i Odd Molly på 79 spänn, alldeles för sent för fundamenta, men jag såg tanthypen, det var rent vansinne, och smörjan gick till 130 kronor och då sålde jag och drog hem 50 lök och självfallet borde jag blankat också men det kanske inte var tekniskt möjligt eller hur det nu var men så blev det inte och nu är en Odd Mollyaktie värd 45 kronor och till skillnad från de flesta andra bolag på börsen är den inte undervärderad.

Björn Borg står i 35 spänn, jag tackar Odd Molly för att jag tappade intresset för klädaktier.

Svårt att säga hur de kommer att klara sig. Jag rekommenderar inget.

Och rekar jag något finns det visst fog för att göra tvärtom.

Jag går på Biblioteksgatan och tänker på ”Pojken med guldbyxorna”.

Det är en tidig, mysig, dimmig kväll utan regn i början av november 2008 och jag ligger helt utanför börsen just nu, det går inte att gå från datorn annars, riskerna är för stora.

Eller: Jag ligger inte helt utanför, jag ligger i amerikanska fonder som är hyfsat hedgade eftersom dollarns värde växer om börserna är oroliga och faller. Ingen vill äga en svensk skitkrona om världen är skakig och därför stärks dollarn även om USA går dåligt, det är en av alla motsättningar börsen är fylld av och det tar tid och många tiotusentals kronor att lära sig och just när man lärt sig, då kan spelplanen vara förändrad, då kan dollarn bli svag när börsen är svag, det är fucked up och det går inte att lyssna på någon för inget vet, ingen, hur många jävla poäng de än har i nationalekonomi eller vilket mäklarhus de än är analytiker för.

Det är poänglöst att lyssna till dem för deras agendor är inte småspararnas agenda.

De har gett alla samma råd ända sedan sommaren 2007.

”Sitt still i båten.”

”Nu vänder det.”

”Det här är botten.”

”Dags att köpa.”

Medan börsen har fallit mer och mer och mer och sedan mer än man faktiskt trodde var möjligt och därpå ännu en bit ner till.

Och sedan lite till.

Och sedan: ännu mer.

Kanske finns det mer att ta i botten, kanske har S&P500 slagit under 800 redan i dag, vad vet man, botten kan vara långt, långt ner, neråt 500 rent av, usch fuck och fy, spiralen slutar ibland inte snurra förrän efter många många år.

En gång ägdes halva den kända världen av Rom.

En gång ägdes halva den kända världen av USA.

Jag går på Biblioteksgatan i kylig mysdimma och tänker på ”Pojken med guldbyxorna” och konstaterar att den här gatan aldrig har betytt något för mig.

Det gör den inte nu heller.

Jag är ingen jävla mäklarbrickamänniska.

Mäklarbrickan består av minst ett helrör vodka, läsk och en flaska champagne och beställdes under den glada tiden av brackiga barn med rika föräldrar, av börshajar eller av fastighetsmäklare eller av ironiker.

Främst är den mäklarens bricka.

Fastighetsmäklare som inte lade två strån i kors men ändå fick folks 50 000 kronor i mäklararvode när de sålde en bostadsrätt för ett onödigt lågt pris eftersom de vill ha snabba affärer snarare än att tjäna 52 000 kronor på att säljaren får 100 000 spänn mer för sin barre genom att dra ut på försäljningen en månad.

50 kakor, nästa objekt – och två mäklarbrickor, bitte!

Mäklarbrickamänniskor.

Fy för dem.

Eller.

Fy för MIG.

JAG är fy.

DU är en mäklarbrickamänniska.

Eller var jag det?

Vad är skillnaden, förutom ett par passande hängslen hos dem, mer cash hos dem och ett avsevärt högre kreddkapital hos mig.

Men att de saknar kredd beror ju på att det är mitt Stureplan som definierar kredden, inte deras.

Vi hånar stekarna eftersom vi är popkulturella snobbar och finner vita skjortor, fläskkotlettiga frisyrer och obscena gymbesök på Sturebadet larvigt. Mitt Stureplan är det någorlunda kulturella Stureplan.

Mitt Stureplan är det Södermalm som de senaste fem åren flyttat till Stureplan om kvällarna. Popjournalister, modedesigners, musiker, popstjärnor, författare, reklamare, dj:s. Mediefolket.

Operabaren, PA:s, Sturehof, Riche, East, Spy Bar.

Annars är jag på Söder, oftast på Mommas där Folkhemmet en gång låg, eller på puben Shamrock och i tredje hand Il Tempo, trots att den utmärkta New York-inspirerade italienska restaurangen ligger för långt hemifrån SöFo.

Jag tycker inte om att gå långt hemifrån.

Inte numera.

City har aldrig varit min plats, bara om natten, och Biblioteksgatan har aldrig varit min gata. Jag har handlat på Solo för längesedan och Filippa K en gång och gick kanske två gånger på 90-talet till stekarhaket Sophies Bar, det är ungefär allt.

Ändå.

Det är ingen stor skillnad mellan mig och mäklarbrickamänniskorna.

Jag ville vara en mäklabrickamänniska utan att se ut eller bete mig som en mäklarbrickamänniska.

Egentligen är de anständigare än vad jag är.

De låtsas inte. De skriver inte konservativa popsidor i Aftonbladet.

De steker.

De tjänar.

De sliter.

De satt inte och intervjuade indiepopstjärnor och kulturarbetare i ”Studio Virtanen” på TV8 eller skrev hånfulla krönikor om både lyxhandväskköpare och de som hatade lyxhandväskeköpare – fåntrattar bägge två, eller hur, folk får väl köpa vad de har råd att betala för om de nu vill det?

De satt på Carnegie och åt lunch framför stora börsskärmar.

Kanske ägnade de sig också åt att djupanalysera Quentin Tarantino och diskuterade Chuck Klosterman i hemlighet, ungefär som att jag ägnade mig åt börsen utan att berätta om det.

Och även om de inte gjorde det, även om de faktiskt är den larviga schablonbild av finansstekare som media gärna sprider. Skulle det göra mig finare än dem?

Nej.

Jag hade exakt samma ambitioner som de har.

Att tjäna.

Att bli fri.

Att resa med kapitalismen till en bättre plats.

"Kraschad" av Fredrik Virtanen ges ut av Newsmill.