De frodas i gruset och spillrorna

Juli: Vaktombyte i dikesrenar och längs banvallar. Enorma bestånd av rallarros, eller mjölkört, har plötsligt marscherat in och ett rödviolett skimmer breder ut sig över landet varhelst jorden på ett eller annat sätt är rubbad av mänsklig aktivitet. Om ett israeliskt sommarregn nu föll över ett svenskt bostadsområde, tippar jag att rallarrosen nästa år skulle frodas i gruset och spillrorna. Och när du plötsligt ser ett rödrosa dis mitt i skogen, så betyder det: här finns ett färskt kalhygge. Rallarros - ibland tydligen kallad skogsbloss! - var en av de delikatesser som det industriella skogsbruket på sjuttiotalet serverade älgen, så att den blev alldeles för talrik.

Vanligen framkallar rallarrosen ändå lycka och känslor av fredsbevarande. Det är ju något outsägligt socialistiskt över dem; LO borde ha den som sin blomma. En vit rallarros finns faktiskt också, en albavariant, och den vårdas naturligtvis ömt av trädgårdsfantasterna, ty i lustgårdarnas klasshierarkier står det vita tyvärr alltid högre än det röda.

Det är ju för att de är så många, så kollektiva, som de gör ett sådant intryck. En enda planta kan under växtsäsongen släppa ifrån sig uppåt 100 000 frön - det är de där vita dunmolnen som snart driver genom sensommaren. En gång i tiden stoppade man kuddar med denna bomull. Späda, vitaminrika skott kan - jag har inte provat det - gå som sparris och under nödår kan rötterna malas ner och blandas med mjölet. Det går också att göra en bra kulturtidskrift av rallarrosen, vilket Bengt Berg och Per Helge bevisade för något årtionde sedan.

Det finns inte en växt utan en fantastisk historia. Av rallarrosen går det nämligen att göra te. På artonhundratalet dracks det så kallade Koporjeteet, uppkallat efter den finska ort där industriell tillverkning startades (man brände av marker och skördade). Teet såldes till Ryssland där framför allt den fattiga befolkningen drack det - så kallat Ivan-te - men det användes dessutom för att blanda ut det äkta kinesiska te som överklassen hade råd med, vilket sedan avslöjades varvid affärsverksamheten upphörde.

På gården har vi sparat två stora rundlar med rallarros, eller himmelsgräs som den enligt Linné kallats i Dalarna. Varje år bryter denna folkros fram ur marken och det spelar ingen roll att jag stått på dem och huggit ved eller att stora stockar legat på dem. Rallarrosen har många namn i svenska språket - brudfackla, duntrav, kropp, mjölkört, praktduna, rävrumpa, rävsvans - och lika många namn på de flesta andra språk på norra halvklotet: världen älskar uppenbarligen rallarrosen.

Humlorna älskar den också. Nu står jag och ser hur hundratals små plommonstop lyfts från de rosa spirorna och hälsar. Engelsmän i Kreml?