Att ta från de rika och ge till de fattiga

Jag har en mobilsignal som ingen stör sig på. När någon ringer mig spelas ledmotivet till Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den filmen älskar alla.

Jag med.

Jag älskar Tage Danielssons ord, Per Åhlins bilder, Toivo Pawlos rösttolkning och Gunnar Svenssons musik – för att inte tala om hur mycket jag tycker om Arne Domnérus som blåser de varma och lite eftertänksamma tonerna. Alla utom Per Åhlin är döda, men filmen lever sitt eget liv. Frågan är varför vi faller i korinter.

Svaret är självklart. Filmen är genialt tecknad på ett sätt som aldrig gör den daterad, till ett humanistiskt budskap som är lika evigt. Ta från de rika och ge till de fattiga – en maxim som Tage Danielsson placerar i både kristendomen (sagan tilldrog sig ”på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”) och kommunismen (”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”). Att filmen blivit en särskilt kär klenod för vänstern är fullt begripligt; på självaste julafton förkunnas att kommunism inte är massmord, utan solidaritet och människovärde. En särskilt uppskattad detalj är att Tyko Jonssons bil är smyckad med flaggor av alla slag, däribland en med hakkorset.

I själva verket är det just vänstern som har anledning att ifrågasätta berättelsen om fjortonåringen, son till en varuhusägare, som jobbar extra på Posten och sorterar paket utifrån taxeringskalendern, paket han sen delar ut till ”trashankar och avsigkomna stackare” i stadens slumkvarter. Den medellöse Harald Ljungström får sex servettringar i japanskt päronträ och änkan Lisbeth Blomkvist en flaska Aqua Vera. Fullständigt meningslösa saker. Men det är ju tanken som räknas.

Eller?

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är inte ett kommunistiskt manifest, utan ett välgörenhetsepos. H.K Bergdahl och hans klassgelikar förlorar bara saker de egentligen inte vill ha: en handmålad porslinstallrik, en slips, Sartres Les Mots på originalspråk … De avstår inget som kostar dem något och behöver därför inte dra några slutsatser av sin påtvingade givmildhet. De kan fortsätta spela biljard utan att konfronteras med kravet om en total samhällsreformering.

Man kan visserligen le åt Tyko Jonsson som tror att han närt en kommunist vid sin barm, men kommunismens grundbudskap är knappast välgörenhet, utan klassamhällets avskaffande. Det betyder inte att man ska avrätta de rika och ta ­deras stålar, utan att man inför en radikal arbets- och omfördelningspolitik: Av var och en efter förmåga, åt var och en ­efter behov. Om Karl-Bertil Jonsson verkligen menade allvar med sin dröm att efterlikna Robin Hood skulle han i stället för att tjuva paket, ta nyckeln till pappas varuhus och öppna dörrarna på vid gavel: Ta vad ni behöver!

Man kan jämföra Karl-Bertil Jonsson med Astrids Lindgrens berättelse om när pigan Alva i Junibacken får följa med Madickens familj på landshövdingens välgörenhetsbal, ett societetsbrott som Madickens pappa gör sig skyldig till. Han är redaktör på tidningen Arbetets härold, en liberal med starkt socialt patos – den sagan utspelar sig på den tiden det fortfarande fanns såna – och han avskyr välgörenhetsmiddagarna eftersom de bara syftar till att de besuttna ska få en trevlig kväll samtidigt som de dövar sina samveten. Hans sätt att protestera är att ta med Alva. Hela familjen blir utfryst och Alva får inte dansa – ensam sitter hon och känner sin underordning in på bara kroppen (något hon rimligtvis borde göra även i sitt arbete på Junibacken, men om det låter Astrid Lindgren oss inget veta). Men så kommer sotaren! Han har jobbat sent och är lite på snusen, och han skiter i konventionerna. Han går in genom glasverandan och bjuder upp Alva till en vals som är så vacker att läsaren gråter med Madicken.

Scenen ur Madicken och Junibackens Pims från 1976 är det radikalaste Astrid Lindgren skrivit och säkert påverkad av sin tid. Det är visserligen överklassflickan Madicken som aningslöst agerar i kulissen, men det är likafullt pigan och sotaren som virvlar i landshövdingens residens i ett enda shut the fuck up, fuckface till hela privilegiesamhället.

Sagan om Karl-Bertil Jonsson är icke desto mindre systemkritisk – där visas tydligt att kapitalismen skapar social orättvisa – men radikalismen gör halt när den kommer till lösningen. Diversearbetarna på Kafé Småland reser sig inte och bildar front med gatflickan Beda Larsson, de klampar inte in i överklassens salonger och kräver sin rätt. Tage Danielsson lämnar dem åt sitt öde. Och Karl-Bertil Jonsson gör inte som Alva skandal – han gör succé.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är aktuellare än på länge. En gång var välgörenhet ett ord som klingade nedsättande, men nu låter det fint i takt med att klassklyftorna växer. De som har det gott ställt vill inte betala skatt, men de skänker gärna en slant. Så urholkas demokratin successivt; den generella välfärden, beslutad av folkvalda politiker som vi kan ställa till svars, ersätts av en godtycklig välvilja hos en elit som förväntar sig beundran för en givmildhet – som de vill ska vara avdragsgill. En del känner sig solidariska bara genom att titta på Karl-Bertil Jonsson. Så där ja, tjugofem minuter vid tv:n, nu har jag skänkt lite till de fattiga.

För det är ju tanken som räknas.

Jag är livrädd att i julklapp få en välgörenhetshandling i stället för ett paket. ”Jag visste inte vad jag skulle köpa och jag tänkte att du har ju redan allting, så jag satte in två hundra kronor till föreningen Hungriga Hemlösa utan Människovärde och Framtid.” Jag tar hellre emot en tändstickstavla med Bodens fästning, än en klapp som klappar klassamhället på axeln. Allra helst vill jag att regeringen presentar oss med en omfördelnings­politik som är motsatt den vi har i dag – en där de rika ger till de fattiga i stället för tvärtom.

Själv ska jag, glöggfryntlig, ge mina barn varsin litografi från filmen om Karl-Bertil Jonsson, signerade Per Åhlin. Dem har jag köpt för dyra pengar på ett seriegalleri i Stockholm. För hur jag än vrider och vänder på mig, så älskar jag ju den där sagan.