Söndra & härska

SVT:s Kobra handlade förra veckan om den växande gör-det-själv-kulturen. ”Det är nästan så att den skulle kunna uppfattas som ett hot mot det etablerade, mot etablissemanget”, säger programledaren Kristofer Lundström.

Smaka på det. ”Ett hot mot etablissemanget.” Vad för slags hot, kan man fråga sig. Och vad innebär ”etablissemanget”? Det låter lite kittlande, som att de hemmapysslande upphovsmännen är rebeller av något slag. I inslaget i Kobra trycker de t-shirtar med motiv av exempelvis drottning Silvia, i en stil lånad från trettio år gammal punkestetik.

”Ett hot mot etablissemanget” är en formulering typisk för det Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen kallar ”den negativa uppbyggligheten”: ett fenomen främst inom kulturen där överskridandet av en norm (eller förkastandet av traditionen, utmanandet av det etablerade, etc.) i sig anses vara ett tillräckligt bevis för att något intressant och viktigt har uppstått. Litteraturkritik är ofta ett riktigt smörgåsbord av just sådan retorik: den här diktsamlingen gör upp med traditionen, den här romanen tar avstånd från det klassiska berättandet, den utmanar alla invanda föreställningar, är gränsöverskridande, respektlös, oförutsägbar, normbrytande – och därmed bra. (Minns exempelvis de positiva recensionerna av Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt och Martina Lowdens Allt, som byggde på just sådana tankegångar).

Det finns givetvis god konst och litteratur som gör just detta – är normbrytande, exempelvis. Och en gång i tiden – vid modernismens genombrott – fanns en viktig poäng i att vara det. Men frågan är om inte normbrottet i sig har blivit just norm, och provokation något man snarare förväntar sig än blir överraskad av inom konsten. Och den där fienden som ska provoceras, finns den på riktigt? Ofta är det en vagt formulerad tankefigur, som ”traditionen”, eller, som i Kobra, ”etablissemanget” – nya inkarnationer av den lättretade och pryda ”borgerligheten” som kokade av ilska över den abstrakta konsten för hundra år sedan.

Stjernfelt och Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten (utkommen i Danmark för två år sedan) sätter fingret på en tendens som inte är ny, men därmed inte mindre märklig – tvärtom. Konstnärer och författare verkar aldrig sluta intala sig själva att de ingår i ett avantgarde, och kritiker underblåser gärna uppfattningen i sin längtan efter den sexigt rebelliska konstnären. Stjernfelt och Thomsen utvidgar dessutom sin kritik till att innefatta andra delar av samhället – kyrka och skolväsende – där samma tendens syns: en upplevd auktoritet (tradition, form, kronologi, regler …) anses förtryckande och brott mot den per definition bra. Thomsen kallar det ”överskridandets fetischism”. Det är givetvis en konservativ hållning, men framför allt ett slags no nonsense-attityd: författarna har inget tålamod med tomt prat, smartheter, poser och annat som kan användas som genväg för att framstå som substantiell.

Kritik av den negativa uppbyggligheten drivs av något så otidsenligt som en tro på det sanna och det vackra, och en övertygelse om att det som kräver verkligt mod i dag är att formulera en positiv ståndpunkt och att hålla fast vid den. Det gör att Stjernfelt och Thomsens bok inte bara är viktig kulturkritik, den är därtill tänkvärd för alla som sysslar med just sådan kritik. Hyllar man ett konstverk för något annat än dess negativistiska egenskaper måste man ställa sig frågan varför konstverket i sig självt är bra. Och då hamnar man i resonemang om kvalitet och om vad god konst egentligen är eller bör vara – som utan tvekan är betydligt svårare. De flesta försök till sådana samtal har en tendens att utmynna i debatter om vem det är mest synd om, vem som representerar den förtryckta sidan i estetiska frågor.

Vad är bra och dålig poesi? Bra och dålig konst? Hur ser samtidskonsten och -litteraturen ut egentligen, om den tar av sig sin rebelliska t-shirt? Där har man något att bita i, både som konstnär och kritiker.