Welcome back, Keynes

Våren 1985 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Erik Lundberg, en av 1900-talets mest inflytelserika svenska nationalekonomer. Rubriken löd: ”Keynes kommer igen”. Artikeln markerade att den brittiske ekonomen John Maynard Keynes idéer nu definitivt övergivits också i Sverige. Men Lundberg, som tillhörde den av Keynes inspirerade Stockholmsskolan, var alltså säker på att Keynes idéer en dag skulle komma tillbaka: ”Jag är optimist nog att tro på ett framtida återvändande i modifierade former av keynesianskt synsätt med expansiv politik i de ledande industriländerna. Den monetaristiska, inflationsbekämpande politik som lett till rådande orimliga arbetslöshetskriser är i längden inte hållbar.” (DN 17 feb -85)

Erik Lundberg dog ett par år senare och fick inte uppleva hur han nu får rätt. Den värsta globala finanskrisen på 60 år har inneburit ett grundskott mot den nyliberala tron på den ”fria marknadens” förmåga att skapa ekonomisk stabilitet och full sysselsättning. Tilltron till politikens möjligheter är tillbaka i stor stil och därmed exploderar också intresset för Keynes.

Financial Times deklarerar det ”odiskutabla skiftet till Keynes” (30 dec -08) och konstaterar att ”den plötsliga pånyttfödelsen av keynesiansk politik” innebär en ”häpnadsväckande reträtt från de senaste decenniernas ortodoxi, som hävdade att alla försök att använda finanspolitik för att styra ekonomin och lindra nedgångar var dömda att misslyckas”.

Att det åter uppstått snudd på konsensus kring återgången till Keynes demonstrerades tydligt vid G20-mötet i november då deltagarländerna lovade att, helt i enlighet med Keynes idéer, använda finanspolitik för att stimulera sin inhemska efterfrågan för att rädda jobben. Land efter land visar sig nu berett att stimulera ekonomin även om det leder till budgetunderskott. I USA tar Barack Obama täten genom att annonsera ett gigantiskt stimulanspaket som ska skapa miljoner jobb via bland annat den största infrastruktursatsningen sedan 1950-talet.

Ekonomipristagaren 2001, Joseph Stiglitz, beskriver det som nu sker som ”ett ögonblick av triumf” för dem som liksom han själv fortsatt att tro på värdet av Keynes modeller, och därför ”varit förpassade ut i kylan, nästan föraktade, i mer än tre decennier”. Han skriver också att Keynes återkomst är ”en triumf för förnuft och bevis över ideologi och egenintressen.”

Keynes återuppståndelse kan och bör också bli en triumf för den svenska vänstern. Till skillnad mot Marx ville Keynes aldrig avskaffa kapitalismen, utan rädda den. Men allt eftersom marknadsliberalismen kopplat greppet om världen har hans idéer relativt sett blivit allt mer radikala. Keynes hävdade att den ”fria marknaden” inte alls har förmåga att allokera resurser på ett effektivt sätt eller skapa ekonomisk balans och full sysselsättning. Kapitalismen drabbas enligt Keynes av perioder av fallande efterfrågan, och i sådana lägen är det helt nödvändigt med en aktiv politik. Att vänta på att marknaden själv återskapar balansen innebär ett lidande för de arbetslösa och ett oförlåtligt samhällsekonomiskt slöseri med mänsklig kreativitet.

Det är Keynes syn på efterfrågans och sysselsättningens betydelse som gör honom radikal i dag. Genom att peka på vikten av att massorna har pengar att konsumera ger Keynes en viss makt till dem som måste sälja sitt arbete för att överleva. Stora ekonomiska klyftor är med Keynes modell ett problem då det låser tillgångar som hade kunnat användas för konsumtion och därmed produktion. Arbetslösheten ser han som ett orimligt slöseri: inget annat än full sysselsättning kan vara samhällets mål. Och när underskotten från perioder av efterfrågestimulans ska betalas tillbaka i goda tider krävs det beskattning.

Det är inte konstigt att högern hatar Keynes. Men efter andra världskriget var det Keynes modeller som tog över och det bidrog till att industriländerna under 1950- och 1960-talet fick en gyllene period av aldrig tidigare skådad tillväxt, låg arbetslöshet och utbyggd välfärd. Först på 1970-talet kunde högern slå tillbaka. Med marknadsliberaler som Milton Friedman och Robert Lucas i spetsen, och med stöd av enorma propagandaresurser, utnyttjade man den inflation som oljekriserna Vietnamkriget skapa för att misskreditera hela Keynes modell. Nyliberalismen tog över och sedan dess har låg inflation och ständig budgetbalans prioriterats. Tillväxten har rasat, massarbetslösheten har blivit en självklar del av ekonomin och rikedomen har koncentrerats till allt färre.

Men så kollapsade finansmarknaderna och för andra gången på hundra år blir det uppenbart att Keynes hade rätt när han dömde ut marknadsliberalismens idé om att kapitalismen har en inbyggd förmåga att garantera tillräckliga investeringar och skapa full sysselsättning. Keynes återkomst slår ner som en bomb i den borgerliga regeringen. Under 1990-talets marknadsliberala yra införde Sverige ett batteri lagar och regler som ska garantera budgetbalans och i praktiken förbjuda keynesiansk stimulanspolitik. Detta är syftet med överskottsmålet, utgiftstaket, riksbankens inflationsmål och inte minst det nya pensionssystemet som automatiskt sänker pensionerna i dåliga tider. Alla dessa regler har en pro-cyklisk effekt, det vill säga de krymper ekonomin i ett läge då Keynes säger att den måste få hjälp att växa.

Fram till för några månader sedan blev den som kritiserade det anti-keynesianska regelverket utskälld som kommunist, vilket inte minst drabbat det i dag keynesianskt färgade Vänsterpartiet. Men nu är det annorlunda. Ekonomerna i regeringens eget ekonomiska råd uppmanar finansminister Anders Borg att kraftigt stimulera den svenska ekonomin för att undvika en katastrof. Moderata kommunpolitiker bönar om ekonomiskt bistånd så att de slipper avskeda människor och därmed förvärra efterfrågekrisen. Men regeringen vill inte veta av någon keynesianism. Detta blev uppenbart när nationalekonomen Assar Lindbeck, som tidigare varit med och delat ut nobelpriset i ekonomi till långa rader av nyliberala ekonomer, byter fot och uppmanade regeringen att med hjälp av efterfrågestimulans halvera arbetslösheten och dämpa BNP-minskningen och att för denna goda sak acceptera ett budgetunderskott på 3–5 procent. Lindbeck skriver:

”Jag tror att nästan alla som är insatta i dessa frågor skulle betrakta detta som ett lågt ’pris’ för att halvera bortfallet i produktion och sysselsättning” (DN 21 jan).

Inte alla, visade det sig. Tre dagar senare kunde vi i en notisstor artikel i DN läsa att Anders Borg inte vill ”höra talas om” underskott på 3–5 procent. Arbetslösheten ska helt enkelt få bli vad den blir under de kommande ”skitår” som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin uppgivet talar om. Den marknadsliberala regeringens prat om ”jobblinje” och kamp mot ”utanförskap” gällde alltså bara vid högkonjunktur.

Mer förbluffande är dock Socialdemokraternas fiaskoartade sätt att hantera Keynes återuppståndelse. Med buller och bång försökte Mona Sahlin använda Vänsterpartiets välformulerade keynesianska kritik mot överdriven respekt för överskottmål och budgettak till att kasta ut partiet från ett eventuellt framtida regeringssamarbete. Mona Sahlin ställde sig därmed i samma extrema position som Anders Borg när det gäller att välkomna massarbetslösheten. En tillräckligt stor del av de aktiva socialdemokraterna insåg att det är ohållbart och agerade. Vänsterpartiet släpptes in. Men när Socialdemokraternas tyngsta partidistrikt i Skåne nu kritiserar utgiftstak och överskottsmål på ungefär samma sätt som Assar Lindbeck, så påstår tunga socialdemokrater att diskussionen är ett hot mot hela socialdemokratin.

Det håller helt enkelt inte. Det verkliga hotet mot arbetarrörelsen är den marknadsliberala acceptans för arbetslöshet som nyliberalerna återinförde för 20 år sedan och som socialdemokratin till slut köpte. Där svek socialdemokratin grovt sina väljare och det är därför vi i dag har en högerregering.

Massor av prestige är knuten till den politik som fördes under 1990-talet. Men för socialdemokratin gäller det att snabbt hitta sina rötter. Jag vill höra Mona Sahlin tydligt förklara att Assar Lindbeck har rätt när han säger att underskott ibland är en nödvändig del av en ansvarsfull politik för jobb, tillväxt och stabilitet. Låt högern ensam försöka möta väljarna med sitt sliriga tal om ”utanförskap”, och sin nyliberala oförmåga att hantera arbetslösheten.

Det existerar en enda äkta jobblinje i politiken och den är signerad John Maynard Keynes. Först när socialdemokratin förstår detta har en framtida vänsterregering chans att möta sina väljare utan att behöva skämmas.