Visst känner vi igen oss

Den motsättning som funnits på formområdet mellan det avskalat och rent modernistiska (Svensk Form, grå filtar) och det barocka, fantasifulla, icke-funktionella kan börja kännas något överspelad. Blomsterrankor har letat sig in på flera håll och kitsch är rätt. När Nationalmuseum visar pompös, överlastad och storslagen 1800-talsdesign från de egna samlingarna, är det därför lite som att kasta vaserna genom vidöppna dörrar.

Trots att jag är en tråkig minimalist, förförs jag alltså av prålet, kompositionerna, fantasin. Men kan också bocka av de återanvända konsthistoriska motiven, kungligheterna, ideologier i form av vikingavurm, klassicism. I en fantastiskt snyggt byggd utställning är det både scenografi och pedagogik som vinner medan själva utställningsidén inte riktigt fyller ut.

Låt mig förklara vad jag menar: utställningen lanseras som en sorts 1800-talets revansch, ”Ett mobbat århundrade slår tillbaka”, som det står i en informationsbroschyr.

Kanske lite överdrivet.

Om det slår tillbaka så är väl det i andra sammanhang: tillbaka kommer hembiträdet, ordningsbetygen och missbruk av naturresurser. Det finns en ”revansch” i att även vår tids konstnärer, formgivare och konsthantverkare arbetar med att låna och sampla, leka med osäkerheter vad gäller material och uttryck, njuta av att funktionen inte alltid kommer först. Men förutsättningarna för formexplosionen då – kolonialism och industrialism med allt vad de innebar av förtryck och blinda framgångstankar – är knappast vad vi vill ha längre.

Intressant är hur de stora världsutställningarna bidrog till att skapa en gemensam ideologisk bas i den rika delen av världen och hur just det storslagna, överlastade och alldeles lagom nya (här pratar vi inte normbrott) var det som premierades.

Denna 1800-talets högljuddhet speglas väl på Nationalmuseum och det pedagogiska värdet i att samla dessa vaser, prydnader, stolar och husgeråd kan inte underskattas. Inte heller det småputtriga i att visa samtida design, signerade av bland andra Per B Sundberg och Anna Berglund. Men bespara oss revanschen.