Piratkoden

Den 16 februari startar huvudförhandlingen i Stockholms tingsrätt mot männen bakom fildelningssajten The Pirate Bay. En rättegång som enligt många kommer bli vårens stora debattämne, och enligt några (Piratpartiet) blir ”den största politiska rättegången i Sverige sedan IB-affären”. Men vad handlar denna omtalade rättegång om? En ung generation ställd mot en gammal? Eller är det upphovsrätt kontra personlig integritet på internet? Artister mot gratislyssnare?

I så fall är det rimligt att fråga sig varför de verkliga huvudpersonerna saknas i det som kanske är 2000-talets viktigaste upphovsrättegång. För det är varken de drabbade (artisterna och filmskaparna) eller de i grunden skyldiga (fildelarna) som möts i Stockholms tingsrätt den 16 februari. I centrum står i stället två representanter för en konflikt som förmodligen är större och viktigare än lösningen av distributionsformer för musik och film. På ena sidan står kändisjurister som Håkan Roswall, Henrik Pontén, Monique Wadsted och på den andra sidan programmerarna Gottfrid Warg, Fredrik Neij och Peter Sunde. Vad har dessa sex då gemensamt? Jo, en enda sak, de är alla lagvrängare.

Jurister tillämpar lag, programmerare skriver kod – två i grunden identiska sysselsättningar.

Rättegången mot The Pirate Bay kan ses som resultatet av en konflikt som Harvadprofessorn i juridik och Creative Commons-grundaren Lawrence Lessig beskrev för snart ett decennium sedan i sin bok Code and Other Laws of Cyberspace (1999). I boken gjorde Lessig en symbolisk jämförelse mellan East Coast Code (lagstiftning i Washington) och West Coast Code (programmering i Silicon Valley) och menade att det i grund och botten är samma sak. ”Kod är lag”. Den som har makten att skriva koden, har makten att forma världen. Det är därför frontkriget i fildelningsfrågan i huvudsak har förts mellan jurister och programmerare, inte mellan fildelare och artister. Det är därför en jurist (Henrik Pontén) blev organisationen Antipiratbyråns ansikte utåt och inte en artist, som egentligen hade varit mer naturligt. Det är också därför rättegången mot The Pirate Bay saknar huvudbrott. Åtalet mot grundarna till The Pirate Bay rör ”medhjälp till upphovsrättsbrott”. Men vem som begått det egentliga brottet är oklart. Det är inte ens viktigt, för denna rättegång illustrerar allt för tydligt hur både fildelarna och kulturskaparna bara har biroller i det stora piratdramat.

Att konflikten sällan beskrivs på detta sätt beror på att de flesta ser datorkod som något mekaniskt och objektivt snarare än det otroligt mäktiga redskap för social kontroll det i själva verket är. Precis som lagstiftning är kod politik och bär på värderingarna av dem som skrev den. Lawrence Lessig varnade redan 1999 för att vi måste granska värderingar inbyggda i datakoden lika noga som vi granskar värderingar inbyggda i vårt lagsystem. Men få granskar kod, allra minst journalister, trots att de tillbringar allt mer tid på Google, Myspace och Facebook där det finns tydliga regler för hur vi ska bete oss och interagera med andra människor.

En viktig skillnad mellan lag och kod är att den senare även är exekutiv, den är både lagstiftare och polis. Kod är en arkitektur som snarare kan liknas vid fysiska lagar. Koden sätter gränsen för vårt digitala universum. De värderingar som finns inskrivna i koden tvingar oss till handlingar vi måste utföra för att nå framgång.

Allra tydligast kan detta ses i spel där man ständigt måste ta ställning till värderingar i koden. Ska det vara tillåtet att vara homosexuell? Ska man kunna skänka bort sina pengar? Får man kritisera spelutvecklaren i spelet? I många spel, som onlinespelet World of Warcraft (Blizzard Entertainment, 2004) står ett starkt kapitalistiskt och individualistiskt ideal i centrum. Följer du detta belönas du genom att nå en ny level, trotsar du det så går du under.

Oönskade element kan raderas, uteslutas eller blockeras från koden, ett tydligt exempel är Googles censur i Kina och Microsofts försök att utesluta konkurrerande program från sitt operativsystem. Creative Commons och Open Source-rörelsen har drivit en motrörelse mot sådan maktutövning genom att öppna ”lagboken” för alla.

Frågan den 16 februari handlar inte om vilken lag som styr, den striden är sedan länge avgjord och det är över en miljon svenska fildelare ett bevis för. Striden handlar snarare om ”lagboken” ska vara öppen för alla. Har The Pirate Bay rätt att skriva kod som används för att begå upphovsrättsbrott? Bör kod liksom lag styras av ett demokratiskt system? Om kod är lag så betyder det nämligen att den kan kontrolleras och ändras, något som är Lawrence Lessigs huvudpoäng i sin bok.

Det är inte en analys som delas av alla. En orsak till att ”kod som lag” sällan tas upp är den tekniska determinism som råder inom delar av piratrörelsen, kanske allra tydligast inom Piratpartiet.

Bakom piratrörelsens argument gömmer sig en teknisk determinism med rötter från bland annat Marshall McLuhan och Friedrich Kittler som beskrivit hur teknologin har en egen agenda, eller vilja om man så vill, bortom mänsklig kontroll. Teknologin, koden vill kopiera sig, sprida sig. Och den vill framför allt vara fri. Denna teknologiska determinism har blivit något av Piratpartiets paradargument och kallas ofta för ”förståelsen”. Piratpartiet beskriver på sin sajt The Pirate Bay som ”tre unga killar som har förstått den nya informationsteknologins fantastiska möjligheter.”

Som Johan Söderberg skriver i sin bok Allt mitt är ditt (2008) är denna förståelse ”en variant på myten om ’ideologins död’”. Enligt denna myt har industrisamhällets klassmotsättningar upphört i informationssamhället och följaktligen även idékampen mellan marknadsliberalism och socialism. Kvar återstår bara att välja de mest rationella lösningarna för att administrera samhället. Samhället är en maskin och då blir upphovsrätten bara lite grus i kugghjulen.

Piratpartiet har därför hävdat att de drivit en ren självklarhet snarare än en politisk åsikt när det gäller fildelning. Det är just ”förståelsen” som har gjort piratrörelsen svår att placera till höger eller vänster på en politisk skala. Klyftan går i stället mellan dem som ”förstår” och de som inte ”förstår”. Något som i mångt och mycket visat sig vara en generationsfråga, eftersom alla riksdagspartiers ungdomsförbund nu vill tillåta fri fildelning för enskilt bruk.

”Förståelsen” är även förklaringen till varför fildelningsdebatten inte rör sig framåt. Det finns nämligen inga möjliga kompromisser.

Piraterna strävar efter en digital nattväktarstat med så få hinder som möjligt. Det var därför The Pirate Bay inte kunde ta bort obduktionsbilderna på de mördare Arbogabarnen i höstas. Det hade nämligen varit ett brott mot ”förståelsen”. Något, ur deras perspektiv, mycket allvarligare än konsekvensen av att visa bilder av döda barn.

Friheten är obarmhärtig, men sann för delar av piratrörelsen. En frihet som baserats på friheten att själv stifta lagarna i det digitala rummet. Ipred, FRA och nu rättegången mot The Pirate Bay kan ses som en successiv inskränkning av denna frihet, och det ”gamla” samhällets med dess kodskrivares (juristernas) intrång i den digitala världen.

För en viktig poäng i hela fildelningsdiskussionen är att piratrörelsens kamp under 2000-talet inte har handlat om att tillskansa sig rätten att fildela utan att behålla den. För många inom piratrörelsen har fildelning varit något som pågått från åttiotalets copypartys till BBS:erna och vidare till internet och fildelningsnätverken. Denna frihet hotades först när fildelning förvandlades från en subkultur till en generation genom Napster. Kampen för fildelning ska ses ur detta perspektiv, snarast som en frihetskamp. En strid för något man alltid har haft. Därför är rättegången mot The Pirate Bay i högsta grad en politisk rättegång.