Skitkonst

Santiago Sierra är den ende konstnär som Moderna museets förre chef David Elliott aldrig kunde tänka sig att ställa ut.

Där gick gränsen för vad Elliott kunde kalla konst.

Det som fick honom att dra gränsen var den serie verk spansk-mexikanen Sierra inledde med 250 cm linje tatuerad på sex betalda personer (1999). Sex arbetslösa pojkar från Havanna tatuerades med ett streck på ryggen mot en betalning på 30 dollar. Sedan tatuerade han fyra prostituerade kvinnor mot en betalning motsvarande dagspriset för en sil heroin. Sierra har betalat människor för att onanera, sitta i papplådor, flytta meningslösa betongblock, hålla upp lutande väggar, färga sitt hår, tigga pengar, sätta på varandra, sorteras efter hudfärg. Ofta har han betalat dem för handlingar de inte själva begriper. Allt filmas.

Faktum är att i varje konstverk signerat Santiago Sierra ingår någon form av betalning. Oftast minimilön. Sierras stora ämne är nämligen kapitalismen. Marknaden. Marknaden med människor. Trafficking i ordets alla betydelser.

Man kan lugnt konstatera att Pål Hollender lärt sig allt han kan av Santiago Sierra. Grundtanken är måhända enkel men oftast genialt utförd. Genom att visa upp exploateringens råaste sida, att det finns en prislapp på alla handlingar, även hans konstnärliga övergrepp, kan få åskådare undvika att dras in i övergreppet. Eller?

Sierra pendlar mellan att ruska om brutalt till att vara en konstens Lukas Moodysson. En globaliseringskritiker vars samvete försöker rymma alla världens utsatta samtidigt.

Man ska komma i håg att det här är konst. Vad som är verkligt eller inte går sällan att svara på. När Sierra i onsdags kväll i Stockholm med sin kropp hindrade sex lastbilar från att ta sig fram utanför Magasin 3 var det en uppenbart riggad aktion.

Det är inte heller Santiago Sierras mest kontroversiella verk som nu visas i Stockholm. En dieseldriven generator lyser upp Banankompaniets lager strax intill för att sätta fokus på de gifter som bananodlingarna sprider. Avgaserna som doftar svagt, leds ner i källaren där 21 packlådor med sammanpressad mänsklig avföring ihopsamlad av kastlösa sanitetsarbetare i Indien står uppställda. För första gången har inte Sierra betalat. Bajset är gratis eftersom organisationen Sulabh International vill sätta fokus på arbetarnas vidriga situation.

Hamnen som omger Magasin 3 är en perfekt inramning. Konstkällaren är full med skit, nyss inskeppad från Indiens fattigaste. Längst ner i konstvärlden, precis som i alla samhällssystem finns det någon som vadar runt i våra exkrementer och tvingas ta hand om dem.

Till skillnad mot på 60-talet hade 90-talets globaliseringsvänster inga konstnärer på sin sida. Sierra skulle kunna ha varit deras – det perfekta mötet mellan Global Social Forum och tidningen Vice – men till och med han slingrade sig ur vänsterkramen. I hans kanske mest putslustiga konstverk betalar han en grupp italienska anarkister för att iklädda dumstrutar lyssna på påvens nyårstal.

Och den som längtat efter att världens mest radikale konstnär ska visas i stort format i Sverige blir nog besviken på utställningen på Magasin 3. Inga skandaler. Inga horder av papperslösa immigranter som tigger pengar vid utgången. Egentligen är det enda som stör den trivsamma vernissagestämningen en svag dieseldoft.

Det var på tiden att Santiago Sierra visades stort i Sverige. En eloge till Magasin 3 för det. Men jag undrar om det inte var för ungefär för tio år sedan det borde ha gjorts. Strax innan David Elliott lämnade landet.