Läs och lär, Carl Bildt

Också med internationella mått är Jan Hjärpe en framstående analytiker av den muslimska världen. Jag minns att Per Ahlmark en gång försökte förringa hans kunskaper genom att nedlåtande jämföra honom med en islamologisk nestor som Bernard Lewis. Det var innan både Ahlmark och Lewis gjorde sina katastrofala missbedömningar inför Irakkriget. Deras analytiska förmåga devalverades av verkligheten medan Jan Hjärpes klarsyn blev ännu mer uppenbar.

Hans senaste bok är ett slags 25-årsjubileum. 1983 publicerade han sin skildring av den då framväxande islamismen under titeln Politisk islam. Den var en ögonöppnare. Religiösa och politiska idéströmningar i den muslimska världen fick plötsligt en sakkunnig presentation på svenska.

Sedan dess har mycket hänt, också med Jan Hjärpe själv. Han skriver att han på 80-talet utgick från ett mer idéhistoriskt och ”teologiskt” intresse av att beskriva islamismens politiska budskap och språkbruk. Nu har han snarare blivit en religionsantropolog som ser ideologi och faktiskt handlande i ett mer samlat perspektiv. Därmed kommer också en förstärkt känslighet för det internationella politiska sammanhanget.

På drygt två decennier har det skett dramatiska förändringar. De hänger inte minst samman med det som hände den 11 september 2001 och den amerikanska politik som i praktiken kom att uppfattas som en kamp mot islam. Samtidig visades den västerländska ”civilisationens” sämsta sidor upp för den muslimska världen. Rättslösheten och godtycket i kriget mot terrorismen kommer framtidens historiker med all säkerhet att betrakta som en av de mörkaste fläckarna i det tidiga 2000-talets historia. Dubbelmoralen i västländernas politik i Palestina-konflikten hör förstås också dit.

Från att ha varit en försiktig idéhistoriker talar Hjärpe alltmer politiskt klarspråk. Hans bok, som inkluderar en utomordentlig internationell litteraturöversikt, är rik på fakta men också ett viktigt debattinlägg.

Den borde Carl Bildt ta med sig på nästa flygresa ut i världen.