Israel bearbetar sin smärtsamma skuld

Catrin Ormestad beskyller Waltz with Bashir för att vara ”ännu ett stycke israelisk propaganda” (Aftonbladet 23 februari). Det är stora ord. Men i Ormestads ögon är Ari Folmans hyllade film inget mindre än en ”grandios gestaltning” av den ”israeliska offermentaliteten”. Då är Ormestad lika blind för filmens finstiltheter som Gideon Levy, från vars svavelosande text i israeliska Haaretz (21 februari) hon av allt att döma hämtat sitt klagomål.

Det upprörande består i att Waltz with Bashir handlar om krigsminnen från 1982 i stället för det som sker här och nu. Att den skildrar stackars israeliska soldaters fina, dåliga samveten. Att den fokuserar på en massaker utförd av kristna falangister och inte israeler.

Det är inte förvånande att en israelisk krigsfilm har tolkats såväl anti- som pro-sionistiskt. Men Waltz with Bashir är värd mer än att bara tillskrivas dylika positioner. Varför denna brådska att reducera den till en politisk pamflett?

Jag är inte flytande i den israeliska diskurs som Ormestad och Levy verkar i, och något tycks onekligen ha tillkommit i översättningen. Från min biostol ser jag inte en självupptagen offerskildring utan en smärtsam bearbetning av skuld.

Ormestad skriver, ordagrant efter Levy, att Folman ”kryddar [...] sin anrättning med en nypa Förintelsetrauma”. Men när Folman i filmen relaterar situationen för palestinierna i Beiruts flyktingläger till sina egna föräldrars tid i Auschwitz, är det ju inte för att utmåla sig själv som offer utan för att identifiera sig själv som förövare. Filmen visar på så sätt att sambandet offer–förövare är dynamiskt – inte att skulden är relativ.

Som en sann antikrigsfilm understryker förvisso Waltz with Bashir att också den förmente vinnaren är en förlorare. Men efter en dryg timme av drömlika minnesbilder avbryter Folman animationen och vi konfronteras med kamerans vittnesbörd från Sabra och Shatila. Med följden att de fruktansvärda bilder vi känner igen från snart sagt varje nyhetssändning återfår sin verkliga styrka. I vårt mättade bildsamhälle är det ingen liten bedrift.

Tydligen svårt att se för som dem som bara tittar efter svart och vitt.