Stormaktskryperi

Ingenting tycks kunna rubba den svenska borgerlighetens inställning till Irakkriget. Inte amerikanska UD:s rapport om att majoriteten av irakier i alla provinser, utom de kurdiska som inte drabbats hårt av kriget, önskar ockupationstruppernas snara reträtt eftersom det skulle ”få dem att känna sig säkrare och minska våldet”. Inte heller den andra vetenskapliga undersökningen om antalet krigsoffer sedan invasionen, redovisad i The Lancet den 11 oktober, som talar om 600 000 döda (minst 425 000, max 800 000). Inget av detta har gjort intryck på någon ledande opinionsbildare i den liberala pressen.

Ändå är bombhögern allt mer bekymrad över detta krig. Oron kunde rent av få Expressen att i tisdags rubricera sin huvudledare med att ”USA måste lämna Irak”. De kallar kriget ”ett gigantiskt misslyckande” men nämner inte ens det amerikanska våldet, det handlar i stället om en rad diplomatiska misslyckanden. Den liberala oron beror på det sekteristiska våldet och amerikanska förluster samt kanske främst den fasansfulla tanken att al-Qaida griper makten och upprättar ”en gudsstat med terrorn som livsluft”. Ett påstående som visar en häpnadsväckande okunnighet om att detta lösa nätverk är en ytterst marginaliserad kraft i Irak. Allt tyder på att irakierna vill styra sig själva och varken tänker låta amerikaner, saudier eller iranier göra det åt dem. Det enda denna liberala mardröm luftar är en utvecklad islamofobi.

Rubriken till trots ser Expressen USA som lösningen, inte problemet. Det är amerikanarna som ska fixa till allting och först därefter, om kanske två år enligt tidningens initierade uppfattning, kan man lämna landet åt en ny skön framtid.

Dagens Nyheters kloka man på ledarsidan, Niklas Ekdal, rubricerade sin uppgörelse med krigspolitiken (DN 1 okt) med ”President på villovägar”. Även han riktar sin största oro mot al-Qaida: ”en existentiell utmaning mot hela västvärlden. Parallellerna till nazismen ger sig själva ?”. En smeksammare uppgörelse med USA:s terrorkrig är svårt att tänka sig. Kriget är misslyckat inte för att det är fel att massakrera och plundra araber utan för att hela krigsäventyret gått på pumpen. Det var av samma skäl som borgerligheten så småningom vände sig emot Vietnamkriget – det gick inte att vinna.

Ekdal instämmer i George Soros beklagande att ”USA:s makt och inflytande i världen minskat mer än under ­någon tidigare period”. Men han vill ändå inte lägga någon större skuld på huvudaktören: ”Irak hade varit ett obehagligt ställe 2006 utan minsta spår av inblandning från Washington, men med rätt prioriteringar kunde USA ha bidragit till boten av mer akuta fall.”. Det enda Ekdal har att säga om stormaktens krigiska framfart är alltså att den inte varit en tillräckligt engagerad läkare.

Liberalerna vill aldrig heller gå in på krigets orsaker. Att det skulle vara uttryck för imperialism eller det militärindustriella komplexets egen dynamik är naturligtvis otänkbart. De kan inte ens säga att, okej, vänstern hade rätt, det var oljan som var drivande – för då sätter man käppar i hjulet för uppbackningen av nästa koloniala äventyr.

Oron för att USA blivit svagare av kriget är tyvärr helt säkert genuin, men man önskar att kolportörerna åtminstone kunnat glädja sig över den halva segern – nämligen att supermakten återigen visat att de nationer som tänker (rätt eller fel), riskerar att slås sönder och samman. En avskräckning som kan föda chavezkt trots men i praktiken säkert skapar omfattande lydnad.

I Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring nämns inte Irak med ett ord. Däremot att man bör främja demokratin i diktaturen Kuba. Betoningen ligger på ett starkare Europa som kan agera för fred även utanför kontinenten. Det talas också om att stärka den ”transatlantiska länken”, som om det vore en navelsträng.

Carl Bildt har som utrikesminister ännu inte uttalat sig om samtidens blodigaste krig. Men han har i veckan hälsat på amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice i Washington och uttalat en vilja att stärka förbindelserna länderna emellan samt att han är ”personligen för att Sverige blir medlem av Nato”.

Bildt delar fullt ut bombliberalernas gränslösa tro på USA:s gränslösa välvilja. Hans konkreta intresse för konfliktlösningar kan visst registrera misstag och problem med allt från att bomba fram fred i Kosovo till att hålla val under pågående konflikt, som i Irak. Men den röda tråden i hans utrikespolitiska framställningar de senaste åren är ändå att vi måste ställa om vår syn på folkrätt och konfliktlösning till en ökad beredskap för intervention i främmande länder. Naturligtvis med diplomatiska, humanitära och förebyggande åtgärder i första rummet men där man aldrig får rygga tillbaka för att massivt våld slutligen löser problemet.

Hundratusentals döda till trots är det i den liberala världsåskådningen aldrig någonsin fel på vår enda supermakts intentioner. Bildt kallar USA:s bluff om massförstörelsevapnen inför invasionen för ”underrättelsemisslyckandet”. Hans främsta bekymmer vad gäller Irak tycks vara att alltför många amerikanska trupper blir uppbundna och gör USA till en ”de facto svag global kraft i relation till andra hot och situationer som kan uppstå”.

Den liberala inställningen till Irakkriget är en redan klassisk uppvisning i cynism och stormaktskryperi. Det enda som bekymrar oss mer än detta är att vänstern tycks vara förlamad av en sorglig blandning av postgöteborgsk uppgivenhet, mediernas massiva desinformation och samtidens utbredda islamofobi.

Ljuset i mörkret kommer från Irak självt. Trots det omfattande ockupationsvåldet och det sekteristiska våld som det bidragit till, ökar samtidigt motståndet mot ockupationsmakten. Det är motståndet som förtjänar vårt stöd – inte ockupanterna.