Jag köper inte det här

Sofia Coppola gör icke-filmer. Lost in Translation utspelar sig i Japan, utan att handla om Japan. I centrum står en kärlekshistoria man aldrig får djupare förståelse för. Marie Antoinette är förlagd till åren före och under den franska revolutionen, men revolutionen finns inte med. Filmen hyllas av många som ett mästerverk, men ingen recensent lyckas förklara poängen med den. Kanske för att den inte har någon.

Marie Antoinette handlar nog om shopping, gissar kritikerna, och det stämmer säkert, men bara den som fastnat i den postmoderna vinkelvolten kan se något civilisationskritiskt budskap. När man lämnar biosalongen gör man det tvärtom med lusten att få konsumera. Kläder, smycken, väskor, skor, bakelser, människor ... Jag vill också ha!

Det briljanta med filmen påstås vara greppet att göra revolutionen frånvarande, eftersom den är så uttjatad. Så får Marie Antoinettes såpbubblevärld kontur. Vi vet att hennes förtjusande huvud snart ska rulla, men det vet inte hon. Genialt, genialt!

I själva verket porträtteras revolutionen sällan. Störst spridning har den kontrarevolutionära Röda nejlikan haft.

Men om det frånvarande är så medvetet frånvarande att det ändå ska vara närvarande för tolkningens skull, måste vi trots allt diskutera den revolution vi alla anses känna till. Och då handlar det inte om allmänkunskap, utan om ideologi - detta förhatliga ord i tider när växande orättvisor motiveras med att "det sunda förnuftet" måste få råda. 1789 års mänskliga rättigheter proklamerade privategendomens helgd. 1793 skrevs de om; nu sattes de sociala rättigheterna före privategendomen. De rika skulle beskattas om det var motiverat att bekämpa fattigdomen. Kring detta kretsar den politiska kampen än i dag.

Eftervärlden har haft ett komplicerat förhållande till franska revolutionen men efter murens fall är den konservativa tolkningen förhärskande: det är fel att göra revolution eftersom det bara leder fram till blodbad. Ett led i detta är restaureringen av Romanovs och Bourbonerna, till vilken Coppola nu delvis ger sitt bidrag.

Det är naturligtvis tillåtet att göra välspunnet sockervadd av ett ämne som skulle kunna svida som en läderrem över den privilegierades nakna rygg. Det är knappast Sofia Coppolas fel att det finns en filmälskande medelklass som inte vill engagera sig i verkligheten.