Borgerligheten hittar på egna krigshjältar

Frosseriet i andra världskriget tycks aldrig ta slut. Alla vill sko sig på katastrofen men få har något att tillföra. Visst är det bra att tragedin inte glöms bort, men priset är en förljugen historia. Ett exempel är förborgerligandet av motståndet mot Hitler.

På bio visas Valkyria med Tom Cruise, den tyska förlagan heter Attentatet mot Hitler (2004). I dagarna kom boken Uppdrag: Döda Hitler av Roger Moorhouse (Fischer & Co). I mitten står den tvålfagre överste Claus von Stauffenberg, centralgestalten i 20 juli-attentatet 1944 och symbolen för De goda. Den antifascistiska rörelse som växte fram redan på 20-talet är bortretuscherad. I­?stället gör man panegyrik av en sprängladdning i krigets slutfas, då de flesta var emot Hitler – inte på ideologiska grunder, utan för att kriget var förlorat.

De konservativa i kretsen kring von Stauffenberg drömde om ett Tyskland som dominerade Central- och Östeuropa. Man ville ha separatfred med västmakterna för att fortsätta kriget mot Sovjet. Med antisemitismen och demokratin var det si och så. Det skildras inte i filmerna men i Ian Kershaws biografi Hitler (Albert Bonniers förlag 2008). Han döljer inte heller det faktum att nazismen var en högerrörelse, stödd av storkapitalet – självklarheter som nuförtiden kallas kommunistpropaganda.

Enligt ”nya rön” var Hitler socialist. I alla fall om man får tro Bengt Liljegren som skrivit storsäljaren Adolf Hitler (Historiska media 2008). Det var överklassen som gjorde motstånd mot Hitler, påstår han, och exemplet är just von Stauffenberg. Inte ett ord om att vänstern vid den tidpunkten var massavrättad eller fängslad, och framför allt inte befann sig i Hitlers närhet så att man kunde utsätta honom för attentat. Men det finns ett undantag: Kershaw berättar om snickaren och vänsteraktivisten Georg Elser som redan 1939 nästan sprängde Hitler i luften.

Man förstår att borgerligheten behöver konstruera egna hjältar, överklassiga gentlemän med kurage. Se bara rehabiliteringen av Albert Speer, som påstås vara en fin man innerst inne, kanske ovetande om förintelsen. Det handlar inte om att göra Speer rättvisa, utan om ett bisarrt försök till klasskollegial äreräddning. Bakom dunkar självinsikten om den egna opålitligheten.

Det påstås att Torgny Segerstedt var den ende i Sverige som stod upp mot nazismen. Jag hoppas att Jan Troell, som nu ska göra film av denne superhjälte, vågar visa antifascismen i dess hela bredd. Vågar iscensätta striden mellan de röda och svarta på gator och arbetsplatser. Vågar skildra den liberala tvehågsenheten, undfallenheten, medlöperiet.

Berätta sanningen, Troell. Ge oss en film som får borgerligheten att yla och grina av skam.