Pippi på fåglar

Jo, det är något med fåglarna, de har ju aldrig gett oss någon ro. Inte bara genom att vi avundats deras flykt och tolkat in budskap från makterna i deras beteenden. Deras uppenbarelser stimulerar vår språkliga uppfinningsförmåga vilket gett upphov till fantasifulla benämningar långt innan några ornitologiska namnkommittéer hunnit sammanträda. Vilka fåglar döljer sig bakom de folkliga namnen allamutta, brotateta, gnällvinge, knipkäring, musveta? (Svar i slutet av artikeln.) Povel Ramel lekte med fågelnamnens associationsspektra i klassikern Småfoglarne. Där träffade vi mittbenan, uppskärran, taltruten.

Hur är det, har fåglarna ett språk, talar de? Det gamla folket tyckte sig höra ett och annat i trastens drill och svalans kvitter – inte sällan av ekivok karaktär. Men hur återger vi fåglarnas läten i skrift och tal så att det kan ge vägledning åt okunniga? Transkription av fågelläten i fälthandböcker är en konst för sig, mästaren var Erik Rosenberg i sin berömda Fåglar i Sverige. Med utgångspunkt i den bokens härmningsramsor skapade Öyvind Fahlström i början av 60-talet radiokompositionen med samma titel, där han byggde upp ett särskilt språk, kallat ”Fåglo”.

Till Fahlström anknyter hörbart och kärleksfullt Joakim Pirinen och Mikael Strömberg på sin nya cd Fåglarnas underbara liv. Citat från Fahlströms verk ingår (inklusive hans egna citat från en fågelskiva med Jan Lindblad inbegripen i fajt med en spelgalen tjädertupp), kompletterade och nyinterpreterade. Pirinen står för text och röst, Strömberg för det ljudliga. De båda anknyter till hela den stora tradition som antytts ovan och serverar en uppslagsrik revy av nyuppfunna fåglar där också fälthandböckernas och fågelreportagens särskilda terminologi och tilltalssätt parodieras tämligen ömsint.

Fantasifåglarna ger anledning till såväl absurdistisk humor som lätt makabra inslag och groteskeri. Strömbergs musik undviker förtjänstfullt att förvränga eller imitera ”riktiga” fågelläten utan understryker på andra sätt de olika ”arternas” karaktärer.

Strindberg hade problem med kornknarren, vars själva existens han ifrågasatte.

Här får han landstiga i Skåne i april 1898 och iförd bajonett och oljerock mötas av 35 miljoner kornknarrar, fotvandrande över Söderslätt och sluta sig till att kornknarrens läte i själva verket frambringas av människor. (Aposteln Johannes figurerar också i sammanhanget.)

Miljöaspekten berörs i ett reportage från ett parkeringshus i Ockelbo, där det gäller att genom utfodring med nygräddade pannkakor bevara ”Hanebjärs and”, en art som uppkommit genom mutering efter utsläpp av farliga ämnen. ”Stålhättan” är en mellansvensk art med en rik uppsättning läten vilka inför parningen kombineras i en mycket avancerad syntax.

”Sädeskylen, Midsjövalen och Den ikariska tornseglaren” är andra arter som presenteras och analyseras. Mycket nöje kan man ha av denna skiva, sannolikt också den som inte är bekant med den fackornitologiska jargong som parodieras.