Attacken mot strejkrätten

För elva år sedan ansåg sig Volvo ha för många montörer i Torslandafabriken. Ingen skulle få sparken, men en grupp arbetare valdes ut för så kallad kompetensutveckling. En tjej från karosseriet skrev: ”Jag känner mig så jävla grundlurad. Detta skulle vara en utbildning i svenska, engelska, matte, samhällsorientering och data. INGET STÄMDE. Det är en ren och skär jävla jobb-sökar-kurs till arbeten utanför Volvos grindar. Dom kunde likaväl sätta en lapp i pannan på oss där det står: arbetskraft vi helst av allt vill bli av med ...”

Hon hade åtminstone lön under kursen. I dag är det mera osäkert vilken ersättning som utgått, om någon. IF Metall har i ett avtal med Teknikföretagen öppnat för en sänkning av månadslönerna med 20 procent. Tiden i produktion ska i gengäld förkortas, men de anställda kan tvingas att utan betalning delta i ”företagsintern utbildning”. Det går också att avtala om ”andra aktiviteter”.

Så hasar sig ett av de tyngsta fackförbunden ner längs ett sluttande plan.

”Den tredje vägen” hette det förr, när socialdemokrater i Tyskland, Storbritannien och Sverige lanserade en nyliberalism med mänsklig framtoning. ”Den nya solidaritetspolitiken är att ge varje människa förutsättningar, att lägga ansvaret på individen”, förklarade Göran Johnsson, Metalls dåvarande ordförande. Staten skulle inte lova full sysselsättning, och facken skulle överge löneutjämningen. Det gällde i stället att stärka den enskildes konkurrenskraft med utveckling av kompetensen.

EU skulle tämja finanskapitalen, och kamp mot inflationen, ordning och reda i statsfinanserna och förnyelse av arbetsliv, marknader och offentlig sektor skulle rädda välfärden.

LO höll lönerna tillbaka medan politikerna försvagade anställningsskyddet, ströp sociala utgifter, privatiserade skolor och vårdhem, ställde pensionskapitalen till börsjobbarnas förfogande och lättade kreditregleringarna.

Det påskyndade anhopningen av kapital hos storbolag och banker och berikade de översta bland de översta i en omfattning utan motstycke sedan början av 1900-talet. På de högsta höjderna var konjunkturerna svindlande, och ända ut i förorterna spred sig hysterin kring pensionsplaceringar och bostadsaffärer. Men i en krypande depression förslummades samtidigt arbetsliv, välfärdsinrättningar och infrastruktur.

Det slutade i ekonomiskt sammanbrott. Sverige och andra länder som framgångsrikt devalverat löner och allmän välfärd för storföretagens skull ser exportmarknaderna implodera medan miljard efter miljard i fiktiva kapital upplöses i intet.

Vad gör den tredje vägens resenärer då? LO och PTK sätter sig i förhandlingar med motparten om ett nytt huvudavtal.

”Vi vill värna kollektivavtalen”, försäkrar Svenskt Näringsliv. Och tillägger: ”Deras ställning hotas av obegränsade konfliktregler och den obalans som finns mellan arbetsmarknadens parter.” Budskapet är tydligt: facken måste frivilligt inskränka strejkrätten, annars kommer företagen att skjuta facken åt sidan i det nya EU-tillvända arbetslivet. Lavaldomen, medlemsflykten och angreppen mot a-kassan understryker allvaret.

Varför denna fixering vid konflikträtten? Det finns två skäl.

1 Facken talade i tvisterna om salladsbaren i Göteborg och bygget i Vaxholm om att främja ”konkurrensneutralitet” och ”seriösa företag”. Men storbolagen har inget emot en förslumning av arbetslivet. Tvärtom, de lejer ut stora delar av sin produktion till underleverantörer och söker år för år sänka priserna på de tjänster och komponenter de köper in. Det går lättare om underlydande företag kan försämra löner och anställningsvillkor. Därför larmade Svenskt Näringsliv om facklig övermakt i Göteborg och Vaxholm.

2 Till detta kommer, som direktörerna uttrycker det, ”företagens ökade sårbarhet”. De löpande banden löper snabbare än någonsin förr och sträcks ut över länder och världsdelar. Det finns inga buffertlager längre. Allt ska vara färdigt ”just-in-time”, alla måste arbeta felfritt och alla måste följa det tempo hela kedjan rusar fram i.

Företagen förstärker pressen med en planerad underbemanning. De försätter verkstäder och serviceinrättningar i ett permanent kristillstånd för att maximera avkastningen. Då blir storföretagen känsliga för fackliga aktioner. En strejk bland ett litet antal arbetare kan på en vecka lamslå en världskoncern. Den lagliga möjligheten att trassla till produktionskedjan blir svår att tåla.

Redan 1996 krävde Svenska Arbetsgivareföreningen inskränkningar av strejkrätten för att värna just-in-time-modellen. S-regeringen uppmuntrade med hot om lagstiftning facken att förhandla om saken, och 1997 gick Metall och andra industrifack med på långtgående begränsningar av möjligheterna att vidta stridsåtgärder. I utbyte lovades individuell kompetensutveckling.

Nu vill Svenskt Näringsliv utsträcka detta avtal till hela arbetsmarknaden.

LO har i förhandlingarna föreslagit att en nämnd med lika representation för parterna ska avgöra om stridsåtgärder är förenliga med ”god sed på arbetsmarknaden”.

Det är, som arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö påpekat, en stor eftergift: ”God sed är ... helt odefinierat och ger osannolika möjligheter att utvidga det fredspliktbelagda området.” LO-ledningen och övriga företrädare i skiljenämnden skulle bli ”överdomare över förbundens stridsåtgärder vilket är en otrolig maktförskjutning”.

LO har också erbjudit motparten att försvåra fackliga sympatiåtgärder. Men direktörerna i Svenskt Näringsliv kräver mer. De vill ge en, som det heter, opartisk jurist utslagsröst vid tvister om stridsåtgärder, och de vill mycket annat.

Därför är förhandlingarna nu avbrutna. Jan-Peter Duker på Svenskt Näringsliv försäkrar för TT att de fackliga företrädarna varit resonabla, men har inte fått med sig förbunden. En stark intern opinion gjorde det omöjligt för LO-ledningen att göra ytterligare eftergifter.

Då har vi ingen användning för er mer, meddelar Svenskt Näringsliv sin motpart. Nu blir det politiska åtgärder i stället och samarbete med de samarbetsvilliga.

Med fackliga tungviktare på det sluttande planet hoppas direktörerna på nya skov i nyordningen av landet.