Titta, Marie vinkar

Nej hur många argument jag än hör så kan jag inte hålla med om att Sofia Coppolas Marie Antoinette skulle vara historielös. Jo kläder, skildring av nation kontra ätt, hus, samtal är mera look-alike än autentiskt skildrade. Och inte skulle man ha använt så mycket handkamera på 1700-talet.

Och musiken. Herregud: Siouxsie and the Banshees, visst är det underbart men det är ju 30 år sedan. 30 år tillbaka från Siouxsie Sioux och vi hamnar hos – Glenn Miller. Inte skulle en film från början av 80-talet kunnat använda sig av Glenn Miller och fått det att framstå som ett samtidsintrång i en historisk skildring.

Och nej, jag kan inte se att filmen skulle handla om unga flickors vuxenblivande. Konsumtion då? En enda gång förekommer ordet konsumtion i filmen och det är när Marie Antoinettes mamma i ett brev undrar om äktenskapet fortfarande är ”unconsumed”. I den meningen börjar bitarna falla på plats. Där ser vi den samtidigt kända och främmande historien möta varandra som två främlingar.

Jürgen Habermas menar i Borgerlig offentlighet att den representativa offentligheten gick i graven med franska revolutionen, riter som det kungliga sänggåendet och uppvaknandet, couché och levée, förpassades till en hemlig privat sfär. Det är roande att se hur Sofia Coppola låter Versailles likna tv-program som My Super Sweet Sixteen eller Miss Tiara men det är bara utanverk, viktigare är hur hon slår en båge från 1700-talet till vår tids representativa offentlighet, i allehanda dokusåpor. Och där vår tid förefaller vara ett märkligt stillastående där 30 år gammal musik och 17 år gamla politiska händelser passerar för samtida.

Marie Antoinette börjar med en tablå av bakelser och slutar med en tablå av ett sönderslaget kungligt sovrum och vi hamnar i galen tunna om vi tolkar in en utveckling däremellan. Nej filmen är en tablå, och handlar om tablåer. Ett stillastående konstverk av levande människor. Konsumtion hade för Marie Antoinette inte samma mening som för oss, det betydde snarare förbrukning (som i ”consumed by fire”) än ackumulation av varor. En förbrukning som också kunde vara ett fullbordande som i det kungliga äktenskapet. Och börjar man titta efter det rituella, tablåerna, konsumtion som förbränning, och representation i stället för utveckling och psykologi så börjar Marie Antoinette framträda som en lysande strukturalistisk historieanalys.

Sofia Coppola låter en tid vinka till en annan. Vad är lika vad är olika. Hur kan vi översätta. Vad kan vi behålla, vad har återkommit och vad har funnits där hela tiden, undangömt i någon garderob. Själv tänker jag på den tygets epok där världen var ett gytter av glittriga mönster som skapade människor och ville ha. Och sen tänker jag på Foucaults ord om hur kungen (och drottningen) dekapiterades men monarkin kröntes, och börjar slipa min machete.