I stället för vänstern: kyrkan

Inför det amerikanska anfallskriget mot Irak 2003 omvandlades de sociala forumen under flera år till ett slags krigsmotståndets epicentrum. Antiimperialism och USA-kritik stod högst på dagordningen.

I Nairobi har detta ersatts av frågor om vattentillgång, aids, ökenutbredning och utbildning. Rörelsen är tillbaka i det långsiktiga, oglamorösa arbetet mot den globala fattigdomen.

Svängningen sammanfaller med att den socialistiska vänstern är nästan osynlig. I stället dominerar kyrkorna. De röda fanorna och Che-tröjorna har ersatts av franciskanermunkar, katolska studenter och kristna välgörenhetsorganisationer.

En förklaring är att kyrkorna i denna del av världen står för det mesta av det sociala arbetet – de har en infrastruktur som når djupt in i slummen och har ett visst anseende i ett land där partipolitik ofta är detsamma som korruption.

En annan att det inte finns några vänsterpartier att tala om; kommunistpartiet är rent av förbjudet.

Europas socialister är däremot få. Kanske är det mina egna fördomar som talar, men en ful misstanke smyger sig på: väljer Europas socialister bort det svarta Afrika när det kommer till kritan? Samtidigt som man förstås – med all rätt – gärna använder de senaste tjugo årens katastrofala sociala utveckling i regionen som slagträ mot nyliberalismen?

Här finns ju inga fräcka gerillagrupper att frottera sig med, inte ens något välorganiserat militant industriproletariat, och inga karismatiska ledare, ingen Chávez eller Lula. Snarare är ikonerna i Nairobi kvinnliga miljökämpar som Vandana Shiva och den kenyanska Nobelpristagaren Wangari Maathai.

Om socialisterna sviker lämnar man också fältet fritt för kyrkorna. De kan vara nog så progressiva i socioekonomiska frågor, men är nästan undantagslöst djupt moralkonservativa. I Kenya betyder det bland annat motstånd mot kondomer, vilket i aidsepidemins tid är en humanitär katastrof.