Att bli mer same

    Morfars renar blev sjuka och dog. Han lämnade samebyn och tog jobb som vägarbetare. Mormor lyssnar hellre på Sions sånger än jojk (det där hemska ylandet). Mamma tycker det är lite fånigt att den vuxna dottern i Stockholm plötsligt kommer hem och vill vara same, vill sy upp en traditionell Karesuandokolt, lära sig samiska och gå kurser i allt det andra som mamman skämts för.

Liselotte Wajstedts personliga film om hur hon vill bli mer same än hon är – och möjligen misslyckas – har ett ömsint anslag fritt från prestige. Hon försöker undvika klichéerna genom en blandning av tvärsklipp, tecknade animationer, videoförtroenden och repliker i luften, disharmonisk musik och ljudskrap till de ohjälpligt vackra bilderna. Men filmen går rakt in i hjärtat. Bara dessa hållbara tanter i sina rena varma kök som syr och donar och tolererar (vad ska du ha en kolt för?), men som varnar henne skarpt att röra något vid den gamla seiten i Kautokeino. Heligt (och farligt), trots att de lämnat trolldomen (och skammen att vara lappjävel, och nöden och kylan) för länge sen. Stadssamen Liselotte vågar knappt filma de två svarta stenarna.

    Hon känner sig som en turist hos de självklara coola samerna som driver sina hjordar med motorcyklar över fjället i den gråljusa sommarnatten. Som känner igen hundra märken i renörona. Och ensam med de politiska som demonstrerar för att Sverige ska skriva under ILO-konventionen om urfolkens rättigheter. Skulle staten skriva på begränsas hennes pappas och bröders möjligheter att fiska och jaga på sina gamla ställen.

Är same en etnisk och kulturell identitetsfråga, eller en fråga om rätt blod? Liselotte Wajstedts charmigt skrapiga film söker en gemenskap med något annat än blod.