Så ska ett land skötas!

17 maj 2006. På Karl Johan strilade regnet ned på norrmän i bunad och kostym. Jag stod minst lika främmande som de flesta svenskar inför denna norska nationalism. Att gå och titta på kungligheter och vifta med flaggor är inte, och bör inte heller vara, en vänstertradition. Men Norge har genom faktiska bedrifter förtjänat rätten att fåna sig på nationaldagen.

Den ursprungliga 17 maj, år 1814, innebar att Sverige inte kunde kolonisera Norge. Norge hade fram till dess varit en dansk koloni i 500 år. Medan den svenske kungen var upptagen med krig på kontinenten beslutade en församling av delegater från hela landet, de så kallade Eidsvollsmennene, att utropa Norge självständigt den 17 maj. Samtidigt togs en grundlag, som 1814 var en av de mest radikala och demokratiska i Europa. 17 maj spelade likaledes en viktig roll i den andra befrielsekampen, som innebar att Norge blev självständigt från Sverige 1905, och mest av allt i kampen mot den nazistiska ockupationen 1940-1945.

Den 17 maj 2006 var det dags att fira en annan bedrift som markerade landets befrielse från överhet. Norge hade, som ensamt land i Europa valt en tydlig vänsterväg. På kollisionskurs med EU, WTO och det världspolitiska etablissemanget. Eller snarare på en diskret sidoväg — det är ändå Norge vi talar om. Norges statsminister Jens Stoltenberg är ingen Hugo Chávez. Och det pågår ingen revolution i vårt grannland.

Men den regering som i dag sitter i Norge är den mest radikala i Europa. Norge har omorienterat sin utrikespolitik: det första västlandet i världen som erkänt Palestinas regering har också slutat kräva privatiseringar av länder i tredje världen. Vid World social forum i Nairobi tidigare i år var det ett enda land av de rika västländerna som nämndes för att ha tagit positiva steg för global rättvisa. Det var Norge, och skälet var att Norge påbörjat avskaffandet av tredje världens illegitima skulder.

Norge har slutat sälja ut sina tillgångar och privatisera. I stället har Norge påbörjat en stark offentlig välfärdssatsning kombinerat med en demokratisering av den offentliga sektorn. Norrmännen gick, fram till 2005 igenom samma elände som vi, men sedan ändrade de sig och började utveckla alternativ till marknadsliberalismen.

Hur det gick till är en Norgehistoria värd att berätta.

År 2001 utgjorde starten. Då inträffade katastrofen som möjliggjorde allt som skulle komma. 2001 fick Jens Stoltenbergs Arbeiderpartiet, som under mer än ett halvt sekel varit landets största parti, 24,3 procent av rösterna i valet. Stoltenberg hade delprivatiserat folkets oljebolag Statoil, sänkt skatterna för de rika och konkurrensutsatt äldrevården. Skälet till valförlusten var att väljarna inte längre kunde se någon större skillnad mellan det gamla socialdemokratiska partiet och de borgerliga partierna. Och som vanligt blev valets resultat – borgerlig regering – att de fick ännu mer borgerlig politik. Denna ordning har plågat den europeiska vänstern i decennier. Men Norge skulle bli det första landet att bryta mönstret.

Hur? Tre ord:

Modellkommunemetodikken.

Trondheimsmodellen.

Soria Moria-erklaringen.

Modellkommunemetodikken skapade ett alternativ till privatiseringar. Med stor sannolikhet har det aldrig funnits något starkt opinionsstöd för privata sjukhus och skolor i Norge. Men där, liksom i de flesta länder har valet stått mellan en byråkratisk offentlig sektor med långa beslutsvägar och privatiseringar med – verkliga eller ej – löften om mer inflytande till de anställda. ”

Stopp för

privatiseringar, storsatsningar på den offentliga välfärden och en ny utrikespolitik

De kommunalanställdas förbund, Fagforbundet, förstod tidigt att de måste erbjuda ett tredje alternativ: en offentlig sektor som behöll sin överlägsna samordning, men lämnade utrymme för mer inflytande för de anställda. De lanserade Modellkommunemetodikken, en metod för att låta dem som vet bäst hur jobbet utförs, de anställda, föreslå förbättringar och rationaliseringar. Resultaten var sjunkande sjuktal, bättre kvalitet och en personal som trivdes bättre. Därmed hade facket visat vägen för kommunalpolitiker runt om i Norge. Modellkommunemetodikken, som först testades i ett fåtal kommuner ligger till grund för det som i dag är den norska regeringens politik.

Trondheimsmodellen handlar om att få till stånd en politisk majoritet som kan driva en stark välfärdspolitik. Återigen var det facket som gick i spetsen. LO i Norges tredje största stad, Trondheim, började med att fråga sina medlemmar vilka krav som var viktigast att driva i valrörelsen 2003. Med medlemmarnas krav i handen gick de till de politiska partierna och frågade vilka av dem som kunde ställa upp på kraven, och rekommenderade sina medlemmar att rösta på de partier som var villiga att driva denna gräsrötternas önskepolitik. En koalition av partier till vänster om mittfåran svarade välvilligt. Tillsammans drev vänstersidan en offensiv valrörelse – och vann för första gången på 14 år en förkrossande seger över högern. I valet 2005 tog LO Norge över modellen.”

Vi borde sno deras bästa idéer... recepten för att sparka igång vänstern och rädda välfärdsstaten

Det intressanta med Trondheimsmodellen är att den är ett direktdemokratiskt motmedel mot fackföreningarnas byråkratisering och mot socialdemokratins tendens att köra över ”sina” fackföreningar och ändå kunna räkna med medlemmarnas röster på valdagen.

”Den skapade en mycket demokratisk debatt som vi inte riktigt haft tidigare”, sa Öyvind Hanssen, ansvarig för LO:s valkampanj 2005. Hanssen konstaterade att LO tidigare haft en strömlinjeformad debatt, där ”Tunga personer centralt har diskuterat tunga saker.”

I valet 2005 blev resultatet tydligt. Arbeiderpartiet var tvunget att gå starkt till vänster, så mycket att tidningen Verdens Gang talade om en ”extrem förvandling”. I valet 2001, då Arbeiderpartiet sökte mandat för att regera ensamt, fick partiet rekordlåga 30 procent av LO-rösterna. Nu steg andelen LO-röster till sammanlagt 75 procent för de tre koalitionspartierna till vänster.

Resultatet av valet 2005 blev Soria Moria-erklaringen, utan tvekan den mest radikala regeringsförklaringen utanför Latinamerika med löften om stopp för privatiseringar, storsatsningar på den offentliga välfärden och en ny utrikespolitik.

Lyckas Norge med något brukar vi svenskar påstå att det är på grund av oljan. Annars hånar vi dem för att de inte ens kvalar in till schlager-EM och fotbolls-VM. Det sistnämnda kan vi gott fortsätta med. Men just den 17 maj 2007 borde vi applådera deras mod och självständighet.

Framför allt borde vi sno deras bästa idéer på årtionden: recepten för att sparka igång vänstern och rädda välfärdsstaten. Det är dags att lära sig lite norska: Börja med Trondheimsmodellen, Modellkommunemetodikken och Soria Moria-erklaringen. Det är långa ord, men de borde klinga vackert för människor med hjärtat till vänster. Och de borde översättas till svenska lagom till valet 2010.