Norskt äckel – och det lyser

Jävligheten i oss är ju ganska ofattbar. Norske författaren Stig Saeterbakken försöker komma åt den genom att gräva djupt i det opassande, men alltid högst välformulerat. Hans Sauermugg Redux har nu utkommit på Vertigo förlag, bra översatt av Niklas Darke och med älskvärt efterord av mockarbrodern Nikanor Teratologen.

Sauermugg skulle kunna vara en yngre version av den blinde bajsmannen i Saeterbakkens förra roman på svenska, Siamesisk (2002), en allhatande åldring som bosatt på toa ägnar sina sista dagar åt att tugga den dävna lakritssmaken ur sockerfria tuggummiklumpar.

Sauermuggs elakheter har mer stil. Han listar sina utstuderat onda hyss i skolan, allt vämjeligt han drar fram ur soffans inre, och de jordglobsbarskåp, billiga servisserier, telefonabonnemang, adoptionshandlingar, sexprylar, läkartider, råttutrotare med mera han fejkbeställer till kollegor, fruns syskon och bostadsrättföreningens beskäftiga ordförande, som tappar greppet totalt. Sauermugg kikar ner på hennes smutsiga balkong och konstaterar skadeglatt att hon hängt upp en av smaklösheterna: en kopia av Frihetsgudinnan upplyst inifrån.

Varför ägna sig åt nermörkt ältande och snyggt formulerade uppkastningar? Varför skriva om skit, varför läsa?

Konstigt nog bländas jag, trots monotonin. En kärleksförklaring ryms i skildringen av skitäktenskapet med Filla och hjälten är så innanful att han blir komisk. Hans svartsyn övergår pessimismen och blir till en veklagan så patetisk och så fjärran från Dr Phils lyckorecept – sänk förväntningarna – att man känner en respekt, som för andra förlorare av format: Dostojevskijs källarman, kung Lear, Miltons Satan.

”Han söker efter den plats i språket som befinner sig bortom det kontrollerade” skriver Gabriella Håkansson (www.vinduet.no) om Saeterbakkens essäbok Det onde øye från 2001, enligt Håkansson en nyckel till hans författarskap och udda poetik . Men finns en sån plats verkligen inuti språket? Språket, det välfunna och vackra, såväl som fulformerna, utgör väl ett sätt att kontrollera, inre impulser likaväl som yttervärldens vilda torg? Sauermugg själv tycker att grinighet är den enda återstående formen av ärlighet (surkarten hatar såklart alla vällyckade smilfinkar). Men både Toa-Edwin och Sauermugg verkar, om man nu kan se på dem utan förblindande äckel, märkligt avväpnade, kopplade, förkrympta, mer som vresiga knähundar än onda andar. Skönt att de är kopplade.