Ondskan är inte banal

För 120 år sedan, en mulen påskafton i den österriska byn Branau am Inn, föddes ett barn som kom att växa upp till vår sinnebild av ondska. Ansvarig för miljoner och åter miljoner människors död är Adolf Hitler inte bara ett begrepp utan också en gåta. Ondska är ett samlingsnamn för något vi inte sägs kunna förstå, men som vi envisas med att betrakta endimensionellt. Upptäcker vi bredd eller djup blir vi än mer förvirrade.  

Den tyska filmen Der Untergang (2004) väckte både uppmärksamhet och debatt för sitt kontroversiella Hitlerporträtt. Skildringen av führerns sista dagar i bunkern, byggd på historikern Joachim Fests Undergången (2002) och Traudl Junges I Hitlers tjänst (2002), ville visa oss människan, inte odjuret. Filmen utmanade vår primitiva bild av ondska då den nazistiska diktatorn inte oavbrutet röt som en djävul. Men vi var ändå inte redo att möta den Hitler på bioduken som hans sekreterare 1943–1945, Traudl Junge, faktiskt beskriver. Han som väckte hennes medlidande, som var älskvärd, visade omtanke och vänlighet. När Eva Braun klagar på att filtpennorna fläckat ner Hitlers kläder skojar han om att han inte kan ha förkläde på sig i överläggningsrummet, uniformen är ju hans arbetsplagg.

När Junge som gammal läser igenom sina anteckningar från 1947 fylls hon av skuld och avsky inför sig själv. För enligt vår judiskt-kristna dualistiska världsbild kan inte den vanlige mannen och den vedervärdige massmördaren bo i samma person. Den villfarelsen har skapat två karikatyrer – monstret och skrivbords­mördaren. Filosofen Hanna Arendt skapade begreppet den banala ondskan efter att hon mycket kort besökt rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1960. Mannen som administrerat två miljoner judars död varken röt eller såg mordisk ut i domstolen och Arendt förklarade gåtan med en teori om den känslolöse passive byråkraten, en symboliskt död människa som blint lyder order utan egen övertygelse.

Men både monstret och skrivbordsmördaren är förenklingar som får oss att fortsätta se det ofattbara endimensionellt – i vår föreställning manipulerar de oss respektive lyder blint, efter en fix och färdiggjuten plan.

I verkligheten är den så kallade ondskan en slumpmässigt reaktiv process där vi alla är medskapare. Historikern Ian Kershaw visar i Hitler: en biografi (1998–2000) historien som en strömmande virvel – det är långt ifrån givet hur den skall stelna. Adolf Hitler blev antagligen fanatisk antisemit först 1919, då han var en 30-årig slacker utan framtidsutsikter. Först runt 1924 ligger hans världsåskådning klar – den judisk/marxistiska konspirationen, Tysklands rätt att expandera österut med honom själv som enväldig ledare med historiskt uppdrag. Vägen till makten är en kedjereaktion av historiska händelser och personliga erfarenheter där Hitler både formas och bärs fram via olika personers och gruppers aktiva gensvar. Hans regim präglas av vad Kershaw kallar ”kumulativ radikalisering”. Den bilden av det Tredje riket bekräftas av historikern David Cesarani som i biografin Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare (2004) smular sönder Arendts tes om den ”banala” ondskan.

Hitler regerade inte över en monolitisk, rationell statsapparat. Han härskade med nyckfullhet över en administration där olika partiorgan, starka individer och intressegrupper konkurrerade om makt och inflytande. Eichmann lydde inte order blint, för det fanns inget folkmord att passivt, friktionsfritt administrera enligt en ursprungsplan.

David Cesarini beskriver istället en hängiven byråkrat som tog massor av initiativ i en röra av trassliga befogenhetskonflikter, för att hitta territoriella lösningar på det så kallade ”judeproblemet”.  Någon gång hösten 1941, när angreppet på Sovjetunionen inte säkerställde något område för judisk tvångsförflyttning, samordnas de lokala massakrerna till ett systematiskt förintelseprogram, där Eichmann långt ifrån var den passiva skrivbordsmördare som Arendt beskrev.  Han var exempelvis personligen på plats när 750 000 ungerska judar, april–juli 1944, deporterades till en fasansfull död och han praktiskt taget knuffade in dem i godsvagnarna mot Auschwitz.

Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer var även han ansvarig för miljoners död, men vi frikänner honom. Till skillnad från Hitler och Eichmann verkade han nämligen förmögen och villig till reflektion. Speer överensstämmer inte med vår endimensionella bild av hur endimensionell ondska måste vara för att bli klassad som ondska.

I David Edgars pjäs Albert Speer (2000) möter han diktatorn för första gången när rikskanslerbostaden ska byggas om. In stormar Hitler och de underlydande ställer sig förskräckta längs väggarna. Men för Gitta Sereny berättar han i Albert Speer och sanningen (1995) en annan historia. Det var Hitlers anspråkslöshet som imponerade, hur han promenerade runt utan livvakt och hälsades med ett hej av byggarbetarna. Men han tycktes aldrig se Speer.

Så en dag fäster Hitler blicken på honom och säger: ”Följ med mig och ät lunch”. Hitler lånar honom sin kavaj med partiemblemet i guld. Vid lunchen reagerar Hermann Göring skarpt på etikettsbrottet. Men Hitler säger bara: ”Han har min kavaj”.  Speer är 28 år och yr av upphetsning, så normal är ondskan.

Vi befinner oss i ”skymningslandet mellan att veta och inte veta” som Speer beskriver för Gitta Sereny. Det vi skyggar för är att vi någonstans vet den hemska sanningen – Hitler kunde också vara snäll. Det skrämmer oss för det gör vårt personliga ansvar så mycket större. J K Rowlings Harry Potter känner ständig oro för att han är lik den onde Voldemort, men professor Dumbledore lugnar honom med orden: ”Det viktiga är inte vem du är utan vilka val du gör”.  

Och det är också vår skyldighet att skapa det goda samhället som minimerar de onda valen. För omänskliga platser skapar inte mänskliga monster, men de ger oss utrymme att bete oss som sådana.