Fahlström, ännu bättre nu

Öyvind Fahlström (1928–1976) är förmodligen den internationellt mest kände konstnär vi har i Sverige. Trots det är det närmare trettio år sedan han senast visades i helfigur här hemma. Men nu är det äntligen dags igen. Mjellby Konstmuseum har tagit det utomordentliga initiativet till en retrospektiv Fahlströmutställning som pågår hela sommaren. Curator är kritikern och Paletten-redaktören Sophie Allgårdh, som även satt samman den omfångsrika katalogen.

Öyvind Fahlströms säregna legering av ord, bild, ljudkonst, happenings och installationer gör honom konsthistoriskt unik. Redan på sjuttiotalet utmärkte sig hans orena samhällskritiska popkonst genom sin brist på tuktad estetisk tillhörighet. Och den har stått sig väl. Det känns som om tiden bara gynnat hans konst: ju mer polyfon samtiden blir, desto lättare får hans alster fäste hos nya generationer.

Det hela börjar på femtiotalet då Öyvind Fahlström utvecklar ett måleri som visserligen för tankarna till förebilden Roberto Matta, men som likväl bygger på en partikulär teckenvärld som är helt hans egen, kryptisk och samtidigt intensivt kommunicerande: hieroglyfiska formationer, loppor, celler, molekyler, brasor, tussar, fjädrar – strukturer där åtskillnaden mellan organiskt och mekaniskt, föreställande och abstrakt smält samman som i en mystisk alkemisk process. Fahlström talar vid den här tiden om signifiguration, en ny andlighet han söker i konsten.

När konsthandlaren Theodor Ahrenberg vill ha en förklaring till bilden Ade-Ledic-Nander (1955–57) sänder Fahlström honom ett trettio sidor långt manuskript där varje detalj i målningen får sin förklaring. Det är förstås författat på typisk fahlströmska, som förmodligen inte – eller man vet aldrig – gjorde saken klarare för vännen. Ett exempel: ”Fettkärnor på 1:a formens banor av kvantfixmateria förblir vita, tills stavar-kraftstavar bildar cellväggar kring dem; blir då svartkärnor eller, om större, svartkärnor med ringar omkring.”

När jag står framför målningen känns de poetiska formuleringarna fullkomligt logiska. Originalmanuskriptet hänger strax intill bilden, så att var och en beväpnad med tålamod och nyfikenhet kan ta del av denna maniskt exakta innehållsförteckning.

Femtiotalsmåleriet är för övrigt en ljuvlig bekantskap. Vattenfantasier, rosa, blomstrande livmodersdrömmar, pojkrumskartor över universum och mikrokosmos, med en sinnlig, närmast hypersensitiv känsla för materialen.

På sextiotalet blir Öyvind Fahlströms måleri alltmer opakt. Kanske har det att göra med äktenskapet med den mer minimalistiska konstnären Barbro Östlihn, som Annika Öhrner föreslår i sin katalogessä. Östlihn var Fahlströms ständiga medhjälpare, särskilt när vernissagedagarna närmade sig och flera bilder ännu stod ofullbordade.

Ju mer monokroma ytor, desto ömtåligare målningar; jag hade förmånen att besöka utställningen innan de skyddande plexiglasskivorna monterats upp framför många av bilderna och kunde på nära håll se det delikata hantverket och den närmast nakna renheten hos färgfälten. Förmodligen är det sista gången dessa fragila verk lånas ut, vilket säger en hel del om vad museet lyckats åstadkomma. Det här är alltså en utställning man bara inte får missa, för den kommer inte att visas någon annanstans i landet.

Fahlströms bildspråk blir under sjuttÌ´2;iotalet figurativt. En viktig inspirationskälla är serietecknaren Robert Crumb, en av medarbetarna i den legendariska undergroundtidningen Zap Comix som inte väjde för sex, våld, droger och vänsterpolitik. Som den amerikanske konstnären Mike Kelley påpekar i sin essä Mytforskning från 1995 (en av de bästa texterna som skrivits om konstnärskapet och som nu översatts till svenska för katalogen) så var inte serietecknandet något som Fahlström ville upphöja genom att införliva det i konsten, utan ett konstnärligt språk i egen rätt med en enorm kommunikationspotential.

På samma sätt är det med de politiska monopolspelen som han tänkte sig producerade i massupplagor, spelplaner där handelsbalansen och utsugningen av tredje världen blir pedagogiskt och oförsonligt uppenbarade. Det sorgliga när man ser dessa speltavlor över trettio år senare är att så lite förändrats i världsordningen. Världsbankens roll som hämsko för utvecklingsländernas självständighet framstår som smärtsamt intakt.

Ett av de vackraste och mest gripande verken på utställningen är väggskulpturen At five in the afternoon från 1974, där Chiles magra siluett genomborras likt helgonmartyren Sebastian av ett helt fång av ilskna röda pilar. På var och en av dem hänger amorfa pamfletter som med ord från Sylvia Plath och Federico García Lorca begråter landets öde efter den blodiga militärkuppen 1973.

Öyvind Fahlström är en av de få plakatkonstnärer vars verk överlevt tidens tand. Förmodligen har det att göra med hans modernt konceptuella förhållningssätt till sina bildelement. Det är som om han organiserar redan befintliga fakta och tecken iÌ´1;stället för att omgestalta dem. Allt ligger öppet och åskådliggjort. Men det har också att göra med den poetiska språkmedvetenheten hos målningarnas texter. De blir aldrig entydigt platta utan öppnar sig mot ständigt nya rymder.