Svenska brev från fronten

– Jag städade ur en garderob före jul. Då hittade jag en kasse med de här breven från Bengt som jag inte ens visste fanns.

Greta Segerson bor i Göteborg. Det var hon som fann breven från sin make Bengt som han skrev till sin bror Sven från Spanien.

Bengt Segerson, som dog 1992, var en av omkring 550 svenska frivilliga i det spanska inbördeskriget. Fler än 40 000 frivilliga från jordens alla hörn strömmade till den vänsterstyrda republikens försvar när den hotades av en fascistisk kupp.

Vykort från Valencia juni eller juli 1937:

Broder,

Har efter 7 sorger och besvär anlänt till Valencia med kurs Albacete. Där ska vi drillas ett slag innan slaktbänken. Underbart sällskap. 100% karlar allihopa, österrikarna bäst.

Hälsningar från Bengt

Liksom andra frivilliga fick Bengt resa till Spanien i hemlighet. Medan Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien försåg de spanska fascisterna med utrustning och tiotusentals reguljära soldater så bestämde sig Västeuropas demokratier för en ”noninterventionspakt” som förhindrade att stöd gavs till den demokratiska republiken. De svenska frivilliga hotades med sex månaders fängelse.

Via Paris reste Bengt till Sydfrankrike. Därifrån gick han och andra frivilliga till fots över Pyrenéerna i skydd av mörkret.

Madrigueras 20/7 1937:

… Efter allt att döma är vi snarligen flygfärdiga till fronten vilken dag som hällst, då grabbarna mänskligt att döma är så pass gott utlärda, de har de duktiga instruktörer att tacka för till 90 %. Övningarna är också vällagda och efter de allra senaste mönstret i fråga om luftskydd och tanks. Så vad jag kan se blir det ej tal om kanonmat utan väldrillade och framförallt seende och tänkande pojkar.

För två dagar sedan var här stort galej i byn, årsdagen av revolutionen firades nämligen med stort pompa och ståt. Demonstrationer, parader, långa verkligt ”spanska” tal i kyrkan som var smyckad med alla parti och fackföreningsfanor …

I Brunete hamnade Bengt i sina första strider med bataljonen Tjapajev i de internationella brigaderna. I sommarhettan fick han se kamrater stupa och han mötte fascisternas marockanska kolonialtrupper i skyttegravarna.

Efter striderna i Brunete skrev Bengt till sin bror från en kort permission i Madrid. Fascisterna hade varit nära att inta Madrid under inbördeskrigets början. Men staden hade hållit stånd, bland annat med hjälp av de första internationella frivilliga.

… På natten låg vi som sagt i våra sängar på hotell Roma, drivs av U.G.T och det låg en trevlig stämning i hotellvestibulen, och när vi sent omsider kom i säng låg vi och hörde på granater i stans utkanter och ibland kunde vi höra ett maskingevär hosta iväg en 60-70 patroner. En underlig natt, vi låg i mjuka sängar med alla bekvämligheter inom räckhåll en spansk stjärnljus varm natt därute och i fjärran fronten. Man fick en hel del underliga tankar. Men allting verkar så konsekvent, nästan skrämmande konsekvent. Att sen på morgonen gå ut då gatorna spolas, underjorden spyr ut folk som läser i tidningarna hur många som skadats eller dödats av nattens bombardemang. Det verkar ju nästan på avstånd som ett overkligt gyckelspel …

Bengt anslöt sig till ett antitanksförband. De gick till offensiv igen, denna gång för att försöka inta Zaragoza.

Brev från Belchite, tidigt i september 1937:

Broder!

Tja, det här brevet kan du katalogisera under rubriken ”verkliga frontbrev”. Papperet och pennan och bläck är organiserat i en by som vi tog i går från fascisterna. Vad den heter stryker väl ändå censorerna i Albacete så det kvittar ju faen, men byn är vår nu, fast det satt hårt inne. Kyrkrackarn i byn var en riktig fästning så vi i antitanks och fältartelleri fick skjutan i småbitar innan dom var tysta. Och såna ställningar de sprang ifrån … … Den här dan har vi legat och gottat oss så smått. Ägg och fina konserver som vi tagit från dom. Dom lever gått officerarna på andra sidan. Snygga gossar. De hade låst in civilbefolkningen i byn mens vårt artelleri låg över deras ställningar. Så när vi stormade byn fick grabbarna bryta upp dörrarna och släppa ut dom.

Fast i morse var deras, tredubbelt församlade, flyg o tappa bomber över oss. En stor 50-rackare trillade alldeles intill Harry, ”kanonchefen” och mej. Så vi fick ett helvetes jobb o skaka grus o skit utav oss. Eljest gick det fint. En Bodengrapp på vår kanon var lite nyfiken o stack fram näsan en halv centimeter för långt, så han fick sej ett litet skavsår på nästippen. Han blev döv en god stund men håller på att krya till sej igen.

Sen bär det väl iväg igen. Vårt mål ska väl bli Zaragossa. Du får väl se i tidningarna hur det går för oss…

De nådde aldrig Zaragoza. Som vid så många andra tillfällen samlade sig fascisterna till en motoffensiv där deras materiella överlägsenhet blev avgörande. Bengt blev befordrad.

Han sändes till Albacete för utbildning. Där utbildades han till politkommisarie för de svenska frivilliga som hade samlats i Brantingkompaniet som var uppkallat efter Spanienhjälpens ordförande den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting.

Spanien 24/1 1938:

… det skall kännas skönt att få träffa ”kompisarna” från IV brigaden igen. Dom har visst stoppat ett par av fascisternas ilsknaste motoffensiver mot Teruel. Tanks och flyg i en ännu aldrig skådat omfattning har satts in mot oss vid Teruel men resultaten har blivit ytterst minimala i jämförelse mot de materialförluster som de har fått kännas vid. Motoffensiven som sattes in, och som ännu pågår, ägde rum först 10-12 dagar efter sedan att vi tagit Teruel …

Bengt anslöts till Brantingkompaniet som hade utkämpat ett blodigt slag i bitande vinterkyla vid Teruel som de först intog och sedan förlorade igen till fascisterna.

Hatet mot fascismen inom mig blir bittrare och bittrare för var dag som går. När man lärt känna detta vänliga gladlynta folk så kan man inte annat än hata den förbrytare som våldför sig mot det. Och när jag ser den halvhet och ljumhet som de s.k. fria demokratiska länderna visar gentemot Spanien, då blir jag mer än ledsen … Det som ger en stor tröst är hjälpen hit ner från kommittéer och enskilda. Det visar ju att största delen av de arbetande skikten har en sund känsla för fred och frihet. Och även är beredd att offra för densamma.

Men när kommer Boforskanonerna?

När jag vet att om vi blott fått artelleri och flyg skulle Franco vara slagen till slant på en tre månaders tid…

Solidaritetsarbete för Spanien samlade den svenska arbetarrörelsen i som mest 431 lokala kommittéer som samlade in pengar och gåvor. Men utan möjlighet att få vapen och stöd av Europas demokratier var republiken dödsdömd. Bara Sovjet och Mexiko gav stöd till den kämpande spanska demokratin.

Efter slaget vid Teruel samlade sig fascisterna till en avgörande offensiv i Aragonien som skulle klyva den spanska republiken i två delar:

Spanien 9/4 1938:

De trodde naturligtvis att de skulle ta hela divisionen till fånga med de bedrog sig. Visserligen mistade vi många kamrater. Men huvudstyrkan slog sig igenom och tog ställning vid Mora del Nueva bakom Ebro. Där blev vi avlösta för några dagar sedan av en spansk brigad …Och trots allt håller det spanska folket stånd. Trots de mest barbariska bombardemang av öppna städer o byar i baklandet. Jag har sett katalanska byar utan minsta militära värde formligen söndersmulade av de flygande mördarbanden.

Efter nederlaget i Aragonien reorganiserades den republikanska armén vid floden Ebro. De samlade sig till en sista förtvivlad motoffensiv mot fascisterna.

Spanien 6/7 1938:

… Vi ligger i vila ännu, men tiden för attack närmar sig nog tämmeligen snabbt, om inte alla gamla tecken slår fel. Vi, det är Kalle Ernstedt och lilla jag, steker får och gud vet inte allt i matväg…

Kalle Ernstedt var Brantingkompaniets nya chef. Han hade förts över från partisanerna där många svenskar deltog. Partisanförbanden gjorde attacker långt bakom fascisternas linjer.

Den 21 juli gick den republikanska armén till stor offensiv över Ebrofloden. I de allra första båtarna som korsade floden i huvudanfallet satt Bengt och andra svenska arbetare. Det talade Bengt om med stolthet i resten av sitt liv. Kalle Ernstedt stupade under offensivens första dag.

Spanien 5/8 1938:

Jag tager åter pennan i min hand och ritar några rader till dej. Sen sist jag skrev har en del förändringar ägt rum, personligen åtminstone. Som du vet har vi gått till offensiv igen. Naturligtvis! Och jag hade de nöjet att få vara med. men råkade få några handgranatskärvor i skallen. Men de var ju inte så ”Naturligtvis”.

Nåja dom var inte så elaka. Blev lite permission för första gången på 14 månader. Barcelona är en vacker by men just nu är det bombväder d.v.s. nymåne, så odelat nöje är det ju ej.

Bengt sårades svårt under Ebrooffensiven. Han var blind i flera dagar efter att ha fått granatskärvor i skallen. Han plockade metallflisor ur nacken fram till 50-talet. Som svårt sårad evakuerades han till staden Vich. Hans brev därifrån andas vemod. Inget av de första brevens tillförsikt och segervisshet finns kvar.

Espana 1/9 1938

Jag går här mellan Pyrenéernas vithåriga berg och drömmer ... Det känns så egendomligt att plötsligt kunna få betrakta naturen från en synpunkt som inte har ett satans dugg med militär topografi att göra… Solen skiner och nere i klosterträdgården sjunger fåglarna. Konjak finns i massor och pesetasen ligger i alla fickor. Gräset är grönt och skuggan är härlig …

Snart skulle de frivilliga evakueras efter att ha paraderat och avtackats av hundratusentals människor längs Barcelonas gator. Republiken var förlorad, den spanska fascismen hade segrat för årtionden framöver. En tredjedel av de svenskar som reste till Spanien gav sina liv för den spanska demokratin. De som överlevde kom hem till arbetslöshet, fattigdom och ett Sverige som anpassade sig till ett allt mäktigare Nazityskland. Då var det ingen merit att ha varit Spanienfrivillig. Bengt var en av dem som under andra världskriget sattes i den svenska militärens interneringsläger för antifascister.