Strippshow

En gång i veckan lämnar de två ewokerna sin skogshydda för att besöka Ica Maxi. För att inte väcka uppmärksamhet klär de sig i burka. ”Shoppingturerna är en eftergift”, menar de. ”Annars vägrar vi att befatta oss med samhället. Samhället är tillägnat människor. Vi är tillägnade varandra.”

Hur ewokerna tjänar sina pengar framgår inte av Kolbeinn Karlssons färgglada och kraftfulla debutalbum Trollkungen (Galago), men annars får vi veta det mesta om dessa skogsvarelser som ser ut och lever ungefär som vildingarna i Maurice Sendaks berömda bilderbok. De förfaller vara av manskön, och bedriver hur som helst någon form av maskulinitetskult som utmynnar i att de av skogens gåtfulla konung tillåts föda varsitt barn. ”Vår hängivenhet har givits tillbaka tusenfalt ... vår dynasti blir den vackraste skogen någonsin sett.”

Fullt begriplig är denna surrealistiska och smått homoerotiska historia inte, genomstungen som den är av drömlika och underfundiga sekvenser med bland annat en badande morot och ett dödsrike i form av Vilda västern. Läsaren lämnas dock inte i sticket, utan finner efter hand att boken hänger ihop på ett förtjusande vis. Trevligt dessutom att som vuxen ges förtroendet att kunna tillägna sig en berättelse som i långa stycken framförs helt utan text. Det är inte så ofta det sker annars, och ger en meditativ svalka åt upplevelsen.

Ytterligare två av årets albumdebutanter har åstadkommit något som i brist på bättre genrebeteckning skulle kunna kallas för bilderböcker för vuxna, Emelie Östergren och Emma Rendel. Östergren tecknar i Evil Dress (Sanatorium förlag) med ett maner som hämtat från Heinrich Hoffmans Pelle Snusk eller någon annan förlaga från det sena 1800-talet.

En närmast anemisk färgskala kombineras med en tunn och exakt linjeföring där pennspetsen aldrig släpper konturen. Östergrens taniga flickor av obestämd ålder tycks röra sig genom en fullkomligt organisk tillvaro, de vissnar sig till sömns och gror sig till vaka, kryper som maskar in och ut genom öppningar och sätter eld på varandra, tillsynes oberörda inför omvärlden, uppfyllda av lika delar själväckel och gigantomani. ”Mannen med hatten i hålet” är en typisk berättelse, där en flicka ser en hatt sticka upp ur ett hål i gräsmattan, ett hål med formen av en ändtarmsöppning. Flickan klär sig fin och kryper ner i hålet, i hopp om att finna mannen, men ger upp en bit in i tarmen. ”Det blev allt svårare att ta sig fram. Hon la sig till rätta i den varma jorden. Man kan inte alltid vara den som letar, sa Elsa just innan hon somnade djupt.”

Liksom hos Kolbeinn Karlsson saknas självklara poänger eller dramatiska vändningar, Östergrens berättelser vilar i sig själva, hermetiska, fascinerande.

Emma Rendels vänligt bulliga fysionomier i Allt är allrajt (Kartago) för tankarna till Fem myror är fler än fyra elefanter, eller till konstnären Owe Gustafson som låg bakom programmets grafiska uttryck. Ofta är Rendels gestalter elefanter, eller bär snabelliknande näsor. I jämförelse med albumen ovan är tonen också bitvis direkt uppsluppen, trots att livssituationen för personerna framstår som erbarmlig.

Här har vi den sorgsne mannen som försöker förverkliga sig själv genom jobbet som tillverkare av skämtbajskorvar, eller den inte längre så unga gympaläraren som hoppas på en karriär som brottare eller basketproffs: ”Jag kommer inte att jobba som gymnastiklärare för alltid ... jag väntar på att någon ska se mig och förstå mig och se hur mycket talang jag har”. Man fnissar, men tar sig också åt hjärtetrakten.

Henrik Bromander serverar en liknande cocktail av skämt och skärande ensamhet, i Allt jag rör vid försvinner (Kartago), en samling serienoveller till vilka han själv skrivit manus medan andra har fått teckna, som Simon Gärdenfors, Hanna Petersson och Anneli Furmark – som också är aktuell med albumet August & jag (Galago), om en nutida litteraturvetares oväntade möte med en åldrad Strindberg. Mest fäster jag mig kanske vid den lättsammare ”Köttfärslimpa”, en obetalbar fotoserie (bildsatt av Petter Sjölund och Calle Thörn) med en estetik som hämtad från 70-talets Starlet, om ett fan som karvar av sig ett finger för att ge i present till idolen Meat Loaf.

Annat är snudd på outhärdlig läsning, som ”Kärleken är en ensam blindhet” (tecknad av Carl Hedsved), en historia om omöjlig förälskelse och hedersmord baserad på en artikel i Dagens Nyheter.

Att Bromander har näsa för bra stories visade han redan i albumet Hur vi ser på varandra från 2005, och nya boken är en riktig salva härvidlag, samt en utmärkt provkarta på vad som sker bland de yngre tecknarna just nu. Bredden är minst sagt imponerande, och av ovan nämnda debutanter att döma behöver vi inte oroa oss för återväxten.