Stoppad av apartheid

Israel i maj 2009.

För en dryg vecka sedan besökte jag Israel och Palestina. Jag ingick i en författardelegation med representanter från olika kontinenter. Vi skulle medverka i en palestinsk litterär konferens. Invigningen skulle ske på den Palestinska Nationalteatern i Jerusalem. Just när vi hade samlats kom tungt beväpnad israelisk militär och polis och meddelade att dom tänkte stoppa oss. På frågan varför, var svaret:

– Ni utgör en säkerhetsrisk.

Det är naturligtvis nonsens att påstå att vi i det ögonblicket utgjorde ett terroristiskt hot mot Israel. Men samtidigt hade dom ju också rätt. Visst utgör vi ett hot när vi kommer till Israel och säger vad vi tycker om israelernas förtryck av den palestinska befolkningen. Det är inte konstigare än att jag och tusentals andra en gång utgjorde ett hot mot apartheidsystemet i Sydafrika. Ord är farliga.

Det var också vad jag sa när arrangörerna lyckats flytta hela invigningen till det franska kulturcentret som ställt sig villiga:

– Det vi nu är med om är en upprepning av det föraktliga apartheidsystem som en gång behandlade afrikaner och färgade som andra klassens medborgare i sitt eget land. Men vi ska inte glömma att detta apartheidsystem inte längre existerar. Det kastades av mänsklig kraft på historiens sophög i början av 1990-talet. Det går en rak linje mellan Soweto, Sharpville och det som nyligen inträffade i Gaza.

Under de dagar som följde besökte vi Hebron, Betlehem, Jenin och Ramallah. Vi gick i bergen en dag tillsammans med den palestinske författaren Raja Shehadeh som visade oss hur israeliska bosättningar sprider ut sig, konfiskerar palestinskt land, förstör vägar, bygger nya som bara bosättarna får använda. Trakasserierna låg nära till hands vid de olika gränsövergångarna. Det gick naturligtvis lättare för min fru Eva och mig att ta oss igenom. Men de i delegationen som hade syriska pass eller var palestinier i ursprunget, utsattes desto mer. Ta ut väskan ur bussen, packa upp den, ställa in den igen, ta ut den på nytt ...

Men det finns grader även i helvetet. Hebron var värst. I mitten av en stad med 40 000 palestinier har 400 judiska bosättare beslagtagit en del av centrala staden. De är brutala, tvekar inte att när som helst angripa sina palestinska grannar. Varför inte pissa dom i huvudet från högt belägna fönster? Vi såg en dokumentation där bland annat bosättarkvinnor, inklusive deras barn, sparkar och slår på palestinska kvinnor, utan att militären ingriper. Det är därför det i Hebron finns människor som i solidaritetens namn frivilligt följer palestinska barn fram och tillbaka till skolan. Dessa 400 bosättare bevakas dygnet runt av 1 500 israeliska soldater! Varje bosättare har ständig livvakt av 4–5 personer. Bosättarna har dessutom rätt att bära vapen. När vi besökte en av de värsta övergångarna inne i Hebron fanns där en bosättare, oerhört aggressiv, som filmade oss. Såg han det minsta tecken på något palestinskt, ett armband, en nål, så sprang han till soldaterna och rapporterade.

Men naturligtvis var ingenting av det vi upplevde något som kan jämföras med palestiniernas situation. Vi mötte dom i taxibilar och på gatan, vid uppläsningsaftnar, på universitet och teatrar. Vi förde samtal och kunde lyssna till vad dom utsätts för.

Är det underligt att en del av dom i desperation, när dom inte ser någon annan livsutväg, bestämmer sig för att förvandla sig till självmordsbombare? Knappast? Underligt kanske att inte fler gör det.

Den mur som nu delar upp landet kommer på kort sikt att förhindra framtida attacker. Men muren är en alldeles tydlig markering av militärmakten Israels desperation. Den kommer i slutänden att röna samma öde som muren som delade Berlin.

Vad jag såg under denna resa var alldeles klart: staten Israel i sin nuvarande form har ingen framtid. De som förfäktar en tvåstatslösning tänker dessutom fel.

1948, det år jag föddes, proklamerade Israel sin självständighet på ockuperat land. Det finns inga som helst skäl till att detta var en folkrättsligt legitim åtgärd. Man ockuperade helt enkelt palestinskt land. Och detta landinnehav fortsätter man ständigt att öka, genom kriget 1967 och i dag den ständigt pågående tillväxten av bosättningar. Då och då rivs en och annan bosättning för syns skull. Men snart dyker den upp nån annanstans. En tvåstatslösning innebär inte att den historiska ockupationen upphävs.

Det kommer att gå för Israel som för Sydafrika under apartheidtiden. Frågan är bara om israelerna kan förmås att ta sitt förnuft till fånga och gå med på apartheidstatens avveckling frivilligt. Eller om det måste ske genom tvång.

Ingen kan heller säga när det sker. Det slutliga upproret kommer naturligtvis att börja inifrån. Men plötsliga politiska förändringar i Syrien eller Egypten kommer att vara bidragande.

Lika viktigt är förstås att USA snart inte längre har råd att betala denna ohyggliga krigsmaskin som håller stenkastande ungdomar borta från ett normalt liv i frihet.

När förändringen kommer är det upp till den enskilda israelen om han eller hon är beredd att avstå från sina privilegier och leva i en palestinsk stat. Jag mötte ingen antisemitism under resan. Däremot ett alldeles normalt hat mot ockupanterna. Det är avgörande att man håller dessa saker isär.

Sista kvällen skulle vi avsluta som vi börjat i Jerusalem. Men teatern hade stängts av militären igen. Det fick ske på annan plats.

Staten Israel har bara ett nederlag att vänta, som alla ockupationsmakter.

Israelerna krossar liv. Men dom krossar inga drömmar. Undergången av detta föraktliga apartheidsystem är det enda tänkbara eftersom det är nödvändigt.

Frågan är alltså inte om, utan när det sker. Och, alltså, på vilket sätt.