Vem ska man tro på?

Den 24 april kom de första rapporterna i svenska media om svininfluensan, eller Influensa A (H1N1). Dagen därpå fastslog Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs att ”panik är ett större hot än själva influensan”. Svenska Dagbladets medicinreporter Ingrid Atterstam gick 28 april på en liknande linje och skrev kritiskt om ”krigsrubriker” och ironiserade över ”den där fruktade och väl marknadsförda pandemin”. Ett par dagar senare var hon inte bara benägen att tro att ”en pandemi av förkylning kan bli slutfasen av uppståndelsen”. Hon varnade också för ”de professionella larmarna” som ”tjänar på vår oro”. Hon syftade förstås på läkemedelsföretagen, men också på medicinska experter, WHO och EU:s nya smittskyddsinstitut ECDC ”som vill synas och visa handlingskraft”. Dessa aktörer, menade Ingrid Atterstam, utgör ”larmindustrin”, och massmedia borde verkligen förhålla sig mer vaksamt till dem.

Ja, vem i hela världen kan man lita på? Inflytelserika vetenskapsjournalisters blixtsnabba impulser att till varje pris lugna massorna gör åtminstone mig misstänksam, särskilt när de misskrediterar de enda trovärdiga instanser vi har att hålla i när åskan går.

Det är naturligtvis bra för samhällsekonomin om de flesta av oss fortsätter att jobba och shoppa som om inget hade hänt, alltmedan våra ledare prepareras med tamiflu och hålls undan från oss smittbärare. Ett visst svinn får man ju räkna med i de bredare lagren, säg åt dem att tvätta händerna och sluta peta sig i näsan bara.

Att vetenskapsjournalistiken vill bevara ett sakligt perspektiv är en sak. Men det var knappast bara för att visa handlingskraft som WHO snabbt höjde varningsnivån till fem, och i dagarna (11 juni) så till sex, den högsta, vilket betyder att pandemin är ett faktum. Välrenommerade forskare som virologen Albert Osterhaus har tidigt varit ute med uppfattningen att den nya influensan är den mest allvarliga på 40 år (Dagens Medicin 5 maj). Andra beräknar att 40–60 procent av Sveriges befolkning kan komma att smittas av influensan under en period på några månader. Än så länge verkar sjukdomen ganska mild, men man kan inte vara säker på att den inte återkommer i ett andra, allvarligare skov. Det finns med andra ord faktiskt viss anledning till oro.

När jag gör ett svep över influensarapporteringen blir det tydligt att vetenskapsjournalisterna ser det som sin uppgift inte bara att diskutera sjukdomen och risken för pandemi, utan också nyhetsrapporteringen om detta.

Medierna var i princip lika snabba med att varna för larmjournalistiken som de var med larma. Dagens Nyheter intervjuade Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, så tidigt som 27 april och redan då vågade hon påstå att ”man ropar lite väl mycket vargen kommer”. Vilka fakta baserade hon det på?

Går man sedan till den opinionsbildande journalistiken är tonfallen ännu hårdare. ”De varnar för sin egen skull” var rubriken när Aftonbladets Lena Mellin (1 maj) påstod att nationella och internationella myndigheter tar i från tårna ”för att motivera sin egen existens”– hellre en varning för mycket än en för lite, ergo det är inte riktigt så allvarligt som det låter.

Anders Mildners analys på Expressens kultursida (28 april) gick ut på att redaktionerna piskar upp rädsla för att motivera sitt eget braskande, men att nu kan medborgarna lugna sig själv genom att tala ut om flunsaskräcken på bloggar och twitter.

”Murvelsvinen” löd den talande rubriken på Mildners text. Frågan är bara om folket därute verkligen behöver varnas för murvelsvinens varningar. En hastig inventering av kommentatorsfält och bloggar ger en bild av ett gäng inbitna skeptiker, envisa på gränsen till vansinne. När Aftonbladet (1 maj) exempelvis sakligt sammanställde information från bland annat Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och ECDC, fylldes kommentatorsfälten på webben av hånfulla inlägg om hur kvällspressen fullständigt flippat ut.

Även om misstron inte var fullt lika kompakt när nyheten kom att vi enligt WHO står inför en fullt utvecklad pandemi, så fanns det många liknande kommentarer då också. Eventuell paranoia handlar inte om smittspridning utan om medierapportering och myndighetsförakt.

Ingen rädder för vargen här inte. Kanske inte ens den dag då den faktiskt stampar i farstun. Vi flabbar åt de där obildade, panikslagna människorna i Långtbortistan som bär munskydd och håller sina barn hemma från skolan, men man håller inte en smitta borta med enbart självgod skepsis. Skrattar bäst som skrattar sist? Den som lever får se.