Håll dig på bönemattan!

Jag bor i en så kallad invandrartät förort längs tunnelbanans blåa linje. Vissa dagar är jag enda kvinnan på perrongen som inte bär huvudduk.

Att i det läget mötas av Humanisternas annonskampanj ”Gud finns nog inte” är en ofrivilligt komisk upplevelse. Det kunde lika gärna ha stått ”Smaken är som baken”.

Jag har full respekt för Humanisternas uttalade ambition att bidra till en öppen debatt om religionens roll i dagens Sverige, som det står formulerat på kampanjens hemsida. Dagens Sverige är nerlusat med religiösa uttryck, alltifrån gudstjänsterna som sänds i SVT till det försåtliga korset i rikets fana. Men vad är det man vill bekämpa egentligen? På vilket sätt är religion skadligt? Vad är den outtalade agendan bakom kampanjen?

Jo, religion blir farlig så fort den tar sig politiska uttryck. Så fort de troende slutar bränna rökelse eller vad man nu ger i hemmets lugna vrå. Så fort de börjar verka i samhället för att åstadkomma förändringar i enlighet med sin tros moraliska imperativ. Kampanjen i tunnelbanan vill jaga de troende tillbaka till spisen, bönemattan, altaret i bokhyllan, för det är där Humanisterna tycker att religion hör hemma.

Denna hållning är historielös och saknar utsikter att lyckas. Bolsjevikerna startade en liknande kampanj redan 1917 och den misslyckades. Men det finns en väg till den sekulära himmelen där religion inte sätter sig över demokratiska spelregler. Lustigt nog går den vägen historiskt sätt inte via upplysningen och vetenskapliga framsteg. Den går via religiös väckelse där religionen reformeras inifrån.

Svenska kyrkan förlorade sin monopolställning redan i slutet av 1800-talet, då frikyrkorna växte fram. Resten, fram till i dag, har enbart varit fråga om formaliteter. Och frikyrkorna, oavsett vad man tycker om tungomålstalande, organiserade arbetarna i kampen för nykterhet och värdigt liv.

Kampen mot religiös fanatism förs än i dag bäst och effektivast av de radikala, framstegsvänliga troende. Det är de som behöver vårt stöd. Inte Humanisterna.