Thoreaus kupp

Henry David Thoreau (1817–1862) är en av de flitigast citerade författarna i USA. Kanske är han också en av de mest missförstådda.

Det påstår åtminstone Robert Sullivan, som i boken The Thoreau you don’t know försöker slå hål på den populära myten om Thoreau som en pompös enstöring som enbart ville sitta för sig själv och tälja bark i en stuga i skogen.

På sommaren 1845 bestämde sig Thoreau mycket riktigt för att ge sig ut i Massachusetts vildmark, bygga en stuga vid Waldensjön och tillbringa två år med att sitta där, ensam, och fundera på naturen och livets stora frågor.

Resultatet blev den i dag klassiska boken Walden (1854) vars naturromantik och civilisationskritik sedan dess har inspirerat såväl hippies som libertarianer och en och annan bångstyrig tonåring som ser den som ett intellektuellt alibi för att rymma hemifrån.

Men enligt Sullivan är den mest grundläggande missuppfattningen om Thoreau att han drog till skogs för att han ville vara ifred.

I själva verket såg han Waldenvistelsen som ett slags ”litterär kupp”, vars ändamål var att generera bra litterärt material, men framför allt hoppades han att åren i skogen skulle göra honom bättre på det som han, likt de flesta av oss, tyckte var viktigast i livet: umgänget med andra människor.

I Sullivans bok träder det fram en bild av Thoreau som närmast sällskapssjuk, han gillade att underhålla med skämt och musik. Han var också något av en politisk aktivist som ihärdigt försökte föra samman människor för att åstadkomma kollektiva förbättringar i samhället – Sullivan hävdar att hans organiserade politiska verksamhet var ett slags 1800-talsversion av Barack Obamas tidigare jobb som ”community organizer” (ett slags socialarbetare) i Chicago.

Thoreau omfamnade alltså ensligheten och naturen i första hand för att växa som människa, så att han sedan skulle kunna leva ett rikare själsligt liv med sina medmänniskor. Ingen människa är en ö, inte heller Thoreau.

Thoreaus ande vilar även över en av de mest originella svenska filmer jag sett på senare år, Fredrik Wenzel och Henrik Hellströms Man tänker sitt, som har svensk premiär i augusti.

Filmens mest levande karaktär är en tanig liten pojke som är precis på gränsen till tonåren och talar med en hjärtskärande ömtålig röst. Han inleder filmen med att citera Thoreau:

”Det är ett löjligt krav alla ställer att man ska tala så att alla kan förstå. Varken människor eller svampar växer på det viset. Som om naturen bara hade ett slags förståelse. Som om det fanns ett slags trygghet enbart i dumheten.”

Wenzel och Hellström har sagt att en av ambitionerna med filmen var att väcka nytt liv i Thoreaus ofta urvattnade aforismer och fraser, som för en okoncentrerad åhörare kan låta som en broschyr för charterresor:

”Lämna försiktigheten bakom dig och sök äventyret. Vi borde komma hem långväga ifrån, från äventyr, faror och upptäckter, med en ny erfarenhet och karaktär.”

Genom att läsas upp av ett barn och ackompanjeras av filmens poetiskt lågmälda bildspråk – som emellanåt påminner om såväl Tarkovskij som Haneke – ges Thoreau-citaten ny innebörd och kraft.

Man tänker sitt följer en rad bräckliga individer som nästan omedvetet verkar streta emot kraven på att smälta in i sin konforma, halländska villaförort. Långa rader av identiska gulvita snedtaks­hus, med vattenspridare och välklippta häckar, står tätt intill den vilda och lummiga sommarnaturen, med sina porlande bäckar och spegelblanka åar som alla ser ut att dölja något slags evigt mysterium.

Det är som Sveriges eget svar på Waldensjön och den näraliggande Massachusettsstaden Concord.

Filmen skildrar personer som ”tänker sitt”, som inte riktigt passar in, och den lyckas effektivt problematisera den svenska kluvenheten mellan gemenskap och individualism, laddningen mellan social samhörighet och personlig integritet.

Den tanige pojkens privata universum ser alltid ut att ha många fler dimensioner än de fyrkantigt formella vardagssituationer han tvingas in i.

Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skriver i sin tänkvärda bok Är svensken människa? – gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (2006) att den underliggande behovet i det svenska välfärdssamhället var att svensken skulle få vara ifred. Så länge alla har det materiellt okej riskerar vi inte att bli störda av våra medmänniskor. Svensken vill att staten ska fungera som en kall men effektiv säkerhetsfaktor, så att vi kan koncentrera oss på oss själva – den skattefinansierade jämlikheten ger svensken möjlighet att känna sig fri.

I Thoreaus USA är förhållandet mellan indvid och kollektiv snarare det omvända.

Här har vi en individualistisk kultur som verkar generera en enorm längtan efter gemenskap, en tendens bland invånarna att ständigt bilda spontana förbund. Alla som tillbringat lite tid i en amerikansk villaförort – som inte sällan påminner en hel del om just de halländska miljöerna i Man tänker sitt – vet hur entusiastiskt grannarna sluter sig samman för att bilda baseball- och fotbollslag, anordna grillfester, frivilligorganisationer och bibeluppläsningar. Vad som helst, så länge de får umgås tillsammans.

När Alexis de Tocqueville besökte USA i början av 1800-talet tyckte han att just detta var det allra mest anmärkningsvärda med USA: ”Amerikaner i alla åldrar, i alla faser i livet och i alla typer av yrken bildar ständigt nya förbund /…/ Så fort amerikaner hittar en åsikt eller känsla som de vill sprida i världen, börjar de leta efter likasinnade. Så fort de funnit varandra, sluter de samman”, skriver han i Om demokratin i Amerika (1835).

Det är förstås ironiskt att det förmodat individualistiska USA har en så stark förbundsmentalitet, medan Sverige verkar vara befolkat av kollektivister som egentligen föredrar att vara ifred.

Man kanske kan se Man tänker sitt som en dialog mellan de här två idévärldarna – den amerikanska och den svenska, som sällan är riktigt så avlägsna som den geografiska kartan, eller de yttre kulturella attributen, kan få oss att tro.

Så tänker åtminstone jag.