Jag blev avundsjuk på mitt alter ego

”Letar vidare i regnet/efter nån som kan hindra/mig från att gå sönder jag/vill ju vara intensiv leva/vara i det där friska morgonljuset”

Så skaldade mitt alias Niklas Kinger 1990.

Vi medverkade vid ett tillfälle i samma nummer av tidskriften Den Blinde Argus. Kingers bidrag rönte viss uppmärksamhet från åtminstone en prominent kritiker och lovordades i samma veva av en Göteborgspoet ur den fullvuxna generationen. Mina egna alster förbigicks med skonsam tystnad.

Inte utan viss avund kunde jag redan då konstatera att Kinger alltid var lite mer utsvävande än jag; ett slags pueril Strunge-figur med drogromantik, lidande och lidelse på tapeten.

Han var min Tyler Durden, en längtan till något mer.

Skillnaden i stil var kanske inte överväldigande, eller ens märkbar för en utomstående, men han kunde tillåta sig en del som jag aldrig själv förmådde. Åtminstone tycktes det mig så.

Karriären tog dock hastigt slut, då han efter något år i det små tidskrifternas dämpade rampljus drog sig tillbaka från en offentlighet som aldrig till fullo uppskattade honom efter förtjänst.

Jag var som vanligt mindre kvicktänkt, eller mer ihärdig i mina pretentioner, och dröjde ännu några år med samma oundvikliga slutsats.